söndag 27 januari 2013

Tillbaka i livet


"Lägg av!"

Ropet når mig långt därnere, vid insteget, det är Johan som ropar, och jag förstår att jag är tillbaka i det. Tillbaka i klättringen, efter en lång hård period av mitt liv.
Dagen före hade vi besökt begravningen för vår fina och saknade vän Tom, som gick bort i en tragisk olycka i Hemsedal strax efter nyår. En overklig och djupt sorglig tillställning, men just när man inte tror att livet kan bli svartare och tyngre, då finner man dem där, alldeles omkring sig: sina vänner.

Klättringen har under det här året av flera olika skäl glidit ifrån mig, men nu kändes det mer angeläget än någonsin att vara där, mitt i det, få känna issplittret flyga kring ansiket, känna suget i magen vid en känslig travers på dubiösa säkringar, känna pumpen i armarna, rädslan att falla och den vansinniga euforin i att toppa ur en led man inte trodde att man hade i sig.

Därför stod jag där nu, vid insteget av Pistolisen, Kisa,  med hyggligt fräscha blad, nyslipade stegjärn och ett sjudjävla sug i kroppen efter allt det där ovanstående.

Det kändes fint att börja uppför, trots att isen inte var av bästa kvalite här. Efter tövädret för några veckor sen, och den plötsliga kylan som kom sen, har isarna frusit lite lustigt; en hel del lökskinn, en del ihåliga partier, och på sina håll ganska spröd is, men vafan, jag följde ju, det var bara att lattja! Värre var det nog för Johan, som vid ett tillfälle fick en godkänd skruv först på tredje försöket.

Leden var brantare och mer ihållande än jag trodde nerifrån, vi mätte nästan 40 meter sen.



Pumpade och glada drog vi oss bortåt monstret Wystrännan, som vi kikat på från vägen.

En makalös led är det, 30 meter skotsk gullyklättring, grad WI4,, och sen 10 luftiga meter utöver rännan och upp till höger, till toppen. Har följt den en gång för några år sedan, och trodde inte innerst inne att jag skulle våga leda idag. Vi brötade oss uppför rasbranten, och kom just lagom för att språka lite med ett annat replag som just gjort den, två trevliga stockholmsklättrare i den yngre ålderdomen. Eller den äldre ungdomen, vilket man vill. Dessa herrar meddelade att rännan var fin iår, och att det fanns bra is nästan hela vägen, med undantag för den luriga rampen efter klipptaket, där rännan blir som trängst. 
"Ska du leda?"
Innan jag fattade vad Johan frågade, sa jag "Ja, det är klart".
Gulp.
Rackade på: 7-8 skruv, några mellanslingor, ett kilset, camalot 0.75, 1 å två samt gul å blå mastercam.
Börjar upp, lägger en fin blå MC i första sprickan där den kaminliknande trånga passagen börjar.
Turligt nog finns det is längst inne i den, annars får man göra ett jäkligt läskigt och trångt move med bara en säkring, långt ner. Drar en skruv, och klämmer mig på nåt jäkla vänster upp, en mantling på dåliga yxor och jag är på hyllan där rännan börjar.
Kamrat Benny hade för några år sedan inte lagt vare sig kam eller kil, och inte kunnat sätta skruv, med följden att när han dråsade av hyllan, rullade han nästan till botten av rasbranten (turligt nog utan skador) Glad för mina bitar.

Isen är fin sen, riktigt bra, känns nästan som vår-klättring, men jag behöver inte dra några skruv; det finns gott om klippsäkringar på vänster sida om isen. Klättringen är tung och härlig, men går ganska snabbt på fina yxor, och jag kommer fort upp till det lite kitsliga partiet, där berget börjar hänga ut ordentligt över leden, slår nästan i hjälmen i taket.
Till höger en ramp, och jag förstår att här måste det traverseras ut. I med en gul MC i berget, lite suspekt placering, så jag backar upp med en skruv. Får en bra högeryxa, men kan inte svinga vänstern, för jag slår i taket hela tiden. Måste lita på en yxa, får i den andra hjälpligt och börjar efter mycket tvekande kicka med högerfoten långt ut för att få ett steg. Det satt, och movet med, och vips är jag ute på rampen. Isen är tunn här, går inte att dra skruv, men tre fyra meter upp, just innan vilohyllan får jag i en C4 #2, vilket räddar psyket nog för att mantla upp.

Här följer sen ett spännande parti: att stiga över rännan åt höger, och ta sig upp på den sista luftiga delen kräver sin beslutsamhet, och med bara ett slingat träd till hjälp, kollar man på ett duktigt läskigt fall med tråkiga konsekvenser om man skulle misslyckas. 
Det går fint ändå sista biten, trött som stryk drar jag två skruv och sen är det min tur att ropa "lägg av!"
En storslagen känsla infann sig av att ha erövrat mitt psyke, och kanske även tagit tillbaka klättringen i mitt liv på riktigt.

    

Lite bök med att få loss Johans bil följde sen, den satt ordentligt fast, och därefter färd mot svanavikens strand, tältuppsättning och gemyt. Många goda meningsutbyten under kvällen,
god mat och dryck och det kändes så skönt att få vara där vi klättrare hör hemma: ute.

En mycket trevlig dag följde med klättring på Dörraberget, som tyvärr frusit på lite dåligt efter töandet, men hårt och kul blev det, och roligt med finbesök från både Tranås och Rimforsa.

Bättre kunde vi inte ha förvaltat arvet efter Tom.

Rock (and ice) on.



I helt okronologisk ordning följer nu lite bilder från helgen. Enjoy.