lördag 8 juni 2013

Didn't we almost have it all


Doften av den varma skogstigen slår emot mig när jag kommer upp.
Knivhuggen i låren efter den tre kilometer långa stigningen från ån och upp till spåret runt sjön börjar domna av, och den underbara känslan när benen hittar rytmen, bombombom mot stigens mjuka barr, doften av en pissmyrstig, gökens eko över sjön talar om vems fan skogen egentligen är. Kanske har hennes ungar äntligen knuffat ut sina konkurrenter och lever sitt eget liv nu.
Precis som jag skulle göra. Precis som trummandet mot stigen dövar smärtan i låren, dövas även den inre smärtan, såret som aldrig riktigt vill gå ihop, stigen dränker ljudet av sms som inte kommer, bombombom, trumma vidare bara, trumma på mina ben. Bruno K läser i mina öron om floden som försöker dränka allt till Sällskapets vackra ödesdigra ljudlandskap, och bara det faktum att jag till för tre timmar sen inte visste att den här plattan existerade berättar något litet om den mörka skrubb jag befunnit mig i den här våren. Så jag trummar på, tar ett extra varv runt sjön, sen in på milspåret, låter dofterna och svetten och Pimmes viskande självförakt fylla mitt huvud med sånger, saknad och sorg. Inget av det spelar nån roll längre, jag vet att du ändå inte hör mig mer, inte ser mig för du är inte här längre. Gör personbästa, 22,3 km på 2.08 och jag skulle vilja fortsätta lika långt till, aldrig behöva stanna och minnas och sakna. Kommer hem och gör mig själv ännu en otjänst: sätter på Didn't we almost have it all med Timo, den vackraste cover jag vet, och kollar igenom bilderna. Jag springer vidare. Bombombom på den varma skogstigen.




DIDN'T WE ALMOST HAVE IT ALL

tisdag 14 maj 2013

HK på Grit 2013



Orden tryter. Armarna stumma. Fingertopparna ömma. Jag har varit i Peak District, England.

http://www.flickr.com/photos/95741556@N03/

Där har ni bilderna.

Orden tryter än, men kan säga så mkt som att hit kommer jag tillbaka.
En liten lista kan jag ändå bju på. De som inte står med en fotnot är följda å rensade av Maria Strand.


Måndag 6/5
Stanage Plantation

Wall End Holly Tree Crack, HS 4b, OS *
Wall End Flake Crack, VS 4c, OS **
Hollybush Gully Left, HS 4b, OS *
Wall End Crack Direct, HS 4b, OS **
The Coign, HS 4b, OS **
Goliath's Groove, HVS 5a, Top 50, OS (Självrensad)
Fern Crack, VS 4c, OS ***

Tisdag 7/5
Higgar Tor 

The File, VS 4c, Top 50,  OS
The Rat's Tail, VS 4c,* OS (självrensad)
Paddock, Vdiff, *, OS

Stanage Popular End

Gashed Crack. HS 5a, OS (med Simme)
Rugosity Crack, HVS 5b, **, OS
Grotto Slab, Mod, *, OS
Heather Wall, VS 4c, **, OS
Crack And Corner, S 4b, ***, OS

Onsdag 8/5
Burbage North

Green Crack, Vdiff, *, OS
Knight's Move, HVS 5a, ***, OS
Brook's Layback, HS 4b, **, OS
Amazon Crack, HS 4b, ***, OS
Long Tall Sally, E1 5b, Top 50, OS
Greeny Crack, VS 4b, **, OS
Left Studio Climb, Vdiff, 2:eman efter Jonas
The Be All, HVD 4a, Solo OS

Torsdag 9/5
Stanage Popular End

Via Media, VS 4c, *, OS

Fredag 10/5
Stanage Plantation

The Right Unconquerable, HVS 5a, Top 50, OS
Paradise Wall, HS 4b, ***, OS (Med Johan R)

Lördag 11/5
Stanage Plantation

Dieppe, S 4b, OS
Dover's Wall, Route 2, HVS 5a, *, 1 Fall (självrensad)
Dover's Wall, Route 1, S 4b, *, OS
Wing Buttress Gully, Diff, *, OS

Åså statistiken:

Tot: 29 fullföljda leder + 1 led med ett fall
OS: 28
Antal klättrade meter: 368
Antal Nedbackningar : 2
Antal Fall : 2
Antal hela fingertoppar : 4

Känslan sofar: Vill helst aldrig klättra nån annanstans än i Peak District. Nånsin.

Tack alla som gjorde det till vad det blev!

lördag 16 mars 2013

Träningsupplägget inför Peak District




Några klyver lårmuskler. Andra sätter vinkelslipar i armarna. Själv har jag ett eget träningsupplägg inför stundande resan till Peak District. 
Även om världen i övrigt är ovärldsligt diffus, är Vågen en mycket konkret herre, som varje dag talar om för mig att det vore bra om jag tappade några trivselgram. Detta burdusa påtalande resulterar i ångest över all skippad träning. Ångesten tar bort några kilo på några dagar. Då kommer apiten och återställande-av-krafter-behovet tillbaka, och följaktligen också kilona jag just svettas ut i ångest. Sen upp på vågen igen, och cirkeln börjar om. Har räknat ut att jag, vid 
tiden för avresa mot Stanage, kommer att ha gjort så många stepups på vågen att jag bränt 12670 kalorier bara på detta. För att motverka energiförlusten kompenserar min kropp med ett öl-, ost- och snasksug som, om jag räknar rätt, kommer ge mig ett resultat på +/- 0 kalorier. Det är det bästa med förändring: hur mycket man än tror att man förändrar, så förändras ingenting, och om inget är konstant utom förändringen, är förändringen ingen konstant, utan en variabel.

onsdag 6 mars 2013

The Show and the Must-go-ons


Tjena.
Klättrat? Nja, inte så mycket.
Tidsbrist? Nä, haft mycket tid,
det är lusten som har felat. tvingat mig iväg på lite småtrippar, som har blivit mycket trevliga,
men det är just tvånget som är problemet, att det måste finnas. Saknar lusten.

Så jag bokade en biljett till Peak District i Maj, för att se om min lust möjligtvis drog på sig badbrallorna, simmade till England och 
la sig under en av de där vackra kvarnstenarna som ligger utströdda och kvarglömda nedanför Stanage Edge.
Kanske ligger den där och väntar på att jag ska komma och ta den med hem igen.

Nej, jag har inte klättrat så mycket, däremot har jag bestigit en hemskans massa berg på andra sätt,
eller åtminstone försökt. Ibland känner man sig som Sisyfos, ni vet, han som rullade stenen upp på berget, å när han
var färdig rullade skiten ner igen och han fick börja om.
I lördags morse tog jag ytterligare ett sjumetersfall, men den här gången höll inte säkringarna.

Ikväll ger jag mig av på ännu en resa, som börjar på smärtsammast tänkbara sätt,
och den här gången reser jag ensam.

Vi ses på toppen.

söndag 27 januari 2013

Tillbaka i livet


"Lägg av!"

Ropet når mig långt därnere, vid insteget, det är Johan som ropar, och jag förstår att jag är tillbaka i det. Tillbaka i klättringen, efter en lång hård period av mitt liv.
Dagen före hade vi besökt begravningen för vår fina och saknade vän Tom, som gick bort i en tragisk olycka i Hemsedal strax efter nyår. En overklig och djupt sorglig tillställning, men just när man inte tror att livet kan bli svartare och tyngre, då finner man dem där, alldeles omkring sig: sina vänner.

Klättringen har under det här året av flera olika skäl glidit ifrån mig, men nu kändes det mer angeläget än någonsin att vara där, mitt i det, få känna issplittret flyga kring ansiket, känna suget i magen vid en känslig travers på dubiösa säkringar, känna pumpen i armarna, rädslan att falla och den vansinniga euforin i att toppa ur en led man inte trodde att man hade i sig.

Därför stod jag där nu, vid insteget av Pistolisen, Kisa,  med hyggligt fräscha blad, nyslipade stegjärn och ett sjudjävla sug i kroppen efter allt det där ovanstående.

Det kändes fint att börja uppför, trots att isen inte var av bästa kvalite här. Efter tövädret för några veckor sen, och den plötsliga kylan som kom sen, har isarna frusit lite lustigt; en hel del lökskinn, en del ihåliga partier, och på sina håll ganska spröd is, men vafan, jag följde ju, det var bara att lattja! Värre var det nog för Johan, som vid ett tillfälle fick en godkänd skruv först på tredje försöket.

Leden var brantare och mer ihållande än jag trodde nerifrån, vi mätte nästan 40 meter sen.



Pumpade och glada drog vi oss bortåt monstret Wystrännan, som vi kikat på från vägen.

En makalös led är det, 30 meter skotsk gullyklättring, grad WI4,, och sen 10 luftiga meter utöver rännan och upp till höger, till toppen. Har följt den en gång för några år sedan, och trodde inte innerst inne att jag skulle våga leda idag. Vi brötade oss uppför rasbranten, och kom just lagom för att språka lite med ett annat replag som just gjort den, två trevliga stockholmsklättrare i den yngre ålderdomen. Eller den äldre ungdomen, vilket man vill. Dessa herrar meddelade att rännan var fin iår, och att det fanns bra is nästan hela vägen, med undantag för den luriga rampen efter klipptaket, där rännan blir som trängst. 
"Ska du leda?"
Innan jag fattade vad Johan frågade, sa jag "Ja, det är klart".
Gulp.
Rackade på: 7-8 skruv, några mellanslingor, ett kilset, camalot 0.75, 1 å två samt gul å blå mastercam.
Börjar upp, lägger en fin blå MC i första sprickan där den kaminliknande trånga passagen börjar.
Turligt nog finns det is längst inne i den, annars får man göra ett jäkligt läskigt och trångt move med bara en säkring, långt ner. Drar en skruv, och klämmer mig på nåt jäkla vänster upp, en mantling på dåliga yxor och jag är på hyllan där rännan börjar.
Kamrat Benny hade för några år sedan inte lagt vare sig kam eller kil, och inte kunnat sätta skruv, med följden att när han dråsade av hyllan, rullade han nästan till botten av rasbranten (turligt nog utan skador) Glad för mina bitar.

Isen är fin sen, riktigt bra, känns nästan som vår-klättring, men jag behöver inte dra några skruv; det finns gott om klippsäkringar på vänster sida om isen. Klättringen är tung och härlig, men går ganska snabbt på fina yxor, och jag kommer fort upp till det lite kitsliga partiet, där berget börjar hänga ut ordentligt över leden, slår nästan i hjälmen i taket.
Till höger en ramp, och jag förstår att här måste det traverseras ut. I med en gul MC i berget, lite suspekt placering, så jag backar upp med en skruv. Får en bra högeryxa, men kan inte svinga vänstern, för jag slår i taket hela tiden. Måste lita på en yxa, får i den andra hjälpligt och börjar efter mycket tvekande kicka med högerfoten långt ut för att få ett steg. Det satt, och movet med, och vips är jag ute på rampen. Isen är tunn här, går inte att dra skruv, men tre fyra meter upp, just innan vilohyllan får jag i en C4 #2, vilket räddar psyket nog för att mantla upp.

Här följer sen ett spännande parti: att stiga över rännan åt höger, och ta sig upp på den sista luftiga delen kräver sin beslutsamhet, och med bara ett slingat träd till hjälp, kollar man på ett duktigt läskigt fall med tråkiga konsekvenser om man skulle misslyckas. 
Det går fint ändå sista biten, trött som stryk drar jag två skruv och sen är det min tur att ropa "lägg av!"
En storslagen känsla infann sig av att ha erövrat mitt psyke, och kanske även tagit tillbaka klättringen i mitt liv på riktigt.

    

Lite bök med att få loss Johans bil följde sen, den satt ordentligt fast, och därefter färd mot svanavikens strand, tältuppsättning och gemyt. Många goda meningsutbyten under kvällen,
god mat och dryck och det kändes så skönt att få vara där vi klättrare hör hemma: ute.

En mycket trevlig dag följde med klättring på Dörraberget, som tyvärr frusit på lite dåligt efter töandet, men hårt och kul blev det, och roligt med finbesök från både Tranås och Rimforsa.

Bättre kunde vi inte ha förvaltat arvet efter Tom.

Rock (and ice) on.



I helt okronologisk ordning följer nu lite bilder från helgen. Enjoy.