Sommaren drog sin sista suck ute vid Fiskeviksklippan idag.
En rå vind tycktes blåsa med sig själva solen,
och löven som föll verkade multna och försvinna innan de tog mark.
Men lite blötväder hindrar ju ingen vertikalist,
å särskilt inte en som just införskaffat aidstegar.
Premiärturen blev en enkel A1, men ack så skönt att få känna att det nu faktiskt går att vara på klipporna året runt, oavsett väder.
Må slaskvintrar komma, jag är beredd.
En riktig klipptur såg faktiskt ganska torr ut från marken, åtminstone de känsliga delarna av den.
Ett projekt som stått obestiget länge, en lite kortare sak med ett markant och inbjudande takcrux.
Jag gjorde den onsight, men med mycket hjärta i halsgropen, och med knäna till god hjälp.
Det blev inte vackert, men det blev bra.
Ungefär som slutet på den här klippsäsongen.
Det blev inte vackert, men det blev bra.
söndag 30 oktober 2011
söndag 16 oktober 2011
Pestoklyster
Rätt många gånger har jag varit på Korpberget,
och nästan varje gång har jag stått å tittat på den där leden på areten
som länge stått som öppet projekt i föraren.
Trott att den skulle hålla i varje fall grad 7 eller så.
Den ser fruktansvärt tunn ut, och inte en enda säkringsmöjlighet som det ser ut nerifrån.
Det var inte förrän Johan, med sitt nyvunna Gritpsyke, började snacka om att den kanske var möjlig, och att klättringen var rätt lätt, jag började tänka på att göra den.
Rewind.
Jag hade anlänt först av alla, ett mess från Johan lät meddela att han blev lite sen.
Jag strosade bort till Västra Flanken för att kolla in Det Tunna Steget,
en 7:a som verkade görbar med lite injobbning.
De visade sig vara lite bökigt att fira ner där, så jag bytte fokus,
tog stålborsten och började rensa upp en tydlig dieder som även den var ogjord.
Johan anlände, jag gjorde leden, (Mörksens Makter, 4+, tack Haddock) som visade sig bjuda på rätt kul klättring för en fyra.
Han firade ner över areten sen, och konstaterade att säkringarna, om det ens fanns några, var minimala, och nog rätt läbbiga att falla i.
Hursomhelst.
Simme hade anlänt, och vi testade alla att toppa på leden, som inte alls var nån sjua. Långt ifrån. Men rolig klättring var det, balansigt och lite halvdynamiskt på sina ställen, med roliga moves.
Jag firade ner själv, och fann tre placeringar som iallafall höll för kroppsvikten.
"-Är du man eller mus?" ropade psykologen bortifrån en skogsdunge.
"En mus av hankön, iallafall" tänkte jag, och bestämde mig.
"Sätter jag den utan problem ett par gånger på topp, så kör jag."
Kruxet är en balansig rockover på tunna grepp, säkrat av en tvärställd offset-etta bakom ett litet flak. Den kändes bra att rycka i , men tusan så liten!
Det här var en led jag inte fick falla på, så mycket stod klart.
Jag förplacerade bitarna nogsamt, i enlighet med klätteretiska rådets riktlinjer för mariginell tradbultning, och sen iväg.
Det gick förvånansvärt lätt för kroppen, men betydligt tyngre för huvudet.
Namn: Pestoklyster (även det en Haddockism. Tintin hos Gerillan, tror jag det var),
grad 6-. Tack till Simon T för säkringen, och för att du tordes kolla på eländet.
Fick även glädjen att se Johan revanschera sig på den äckliga offwidthperversionen Titta Jag flyger, ta ett fint fall på Den Tunna Steget, Simon T göra en flash av Titta jag flyger, samt bli påkörd av en inte så liten elektrisk bil som kom susande nerför slänten i full fart.
Jag gjorde en nervarvningstur upp på den fina ZickZack, och när jag vände ryggen mot fikaväggen, hängde en herre och jobbade på en bergets kanske pampigaste leder, Chewbacca, och en annan på den fina men fingerskavande Läderlappen.
Ytterligare en nytur skulle göras av Simon T efter att jag åkt,
och alla de här historierna, inklusive Simmes härliga fall och revansch på Felande Länken, kokar tillsammans ner till Ytterligare En Förbannat Fin Dag med världens bästa klätterklubb.
och nästan varje gång har jag stått å tittat på den där leden på areten
som länge stått som öppet projekt i föraren.
Trott att den skulle hålla i varje fall grad 7 eller så.
Den ser fruktansvärt tunn ut, och inte en enda säkringsmöjlighet som det ser ut nerifrån.
Det var inte förrän Johan, med sitt nyvunna Gritpsyke, började snacka om att den kanske var möjlig, och att klättringen var rätt lätt, jag började tänka på att göra den.
Rewind.
Jag hade anlänt först av alla, ett mess från Johan lät meddela att han blev lite sen.
Jag strosade bort till Västra Flanken för att kolla in Det Tunna Steget,
en 7:a som verkade görbar med lite injobbning.
De visade sig vara lite bökigt att fira ner där, så jag bytte fokus,
tog stålborsten och började rensa upp en tydlig dieder som även den var ogjord.
Johan anlände, jag gjorde leden, (Mörksens Makter, 4+, tack Haddock) som visade sig bjuda på rätt kul klättring för en fyra.
Han firade ner över areten sen, och konstaterade att säkringarna, om det ens fanns några, var minimala, och nog rätt läbbiga att falla i.
Hursomhelst.
Simme hade anlänt, och vi testade alla att toppa på leden, som inte alls var nån sjua. Långt ifrån. Men rolig klättring var det, balansigt och lite halvdynamiskt på sina ställen, med roliga moves.
Jag firade ner själv, och fann tre placeringar som iallafall höll för kroppsvikten.
"-Är du man eller mus?" ropade psykologen bortifrån en skogsdunge.
"En mus av hankön, iallafall" tänkte jag, och bestämde mig.
"Sätter jag den utan problem ett par gånger på topp, så kör jag."
Kruxet är en balansig rockover på tunna grepp, säkrat av en tvärställd offset-etta bakom ett litet flak. Den kändes bra att rycka i , men tusan så liten!
Det här var en led jag inte fick falla på, så mycket stod klart.
Jag förplacerade bitarna nogsamt, i enlighet med klätteretiska rådets riktlinjer för mariginell tradbultning, och sen iväg.
Det gick förvånansvärt lätt för kroppen, men betydligt tyngre för huvudet.
Namn: Pestoklyster (även det en Haddockism. Tintin hos Gerillan, tror jag det var),
grad 6-. Tack till Simon T för säkringen, och för att du tordes kolla på eländet.
Fick även glädjen att se Johan revanschera sig på den äckliga offwidthperversionen Titta Jag flyger, ta ett fint fall på Den Tunna Steget, Simon T göra en flash av Titta jag flyger, samt bli påkörd av en inte så liten elektrisk bil som kom susande nerför slänten i full fart.
Jag gjorde en nervarvningstur upp på den fina ZickZack, och när jag vände ryggen mot fikaväggen, hängde en herre och jobbade på en bergets kanske pampigaste leder, Chewbacca, och en annan på den fina men fingerskavande Läderlappen.
Ytterligare en nytur skulle göras av Simon T efter att jag åkt,
och alla de här historierna, inklusive Simmes härliga fall och revansch på Felande Länken, kokar tillsammans ner till Ytterligare En Förbannat Fin Dag med världens bästa klätterklubb.
söndag 9 oktober 2011
Årets sista Kennys
Nionde oktober, 2011.
Termometern i köksfönstret visade på två grader minus
när jag plockade undan efter frukosten, fyllde termosen med kaffe och drog på mig ytterkläderna.
En välbekant känsla när jag slog upp ytterdörrn för att packa in grejorna i Martins bil, som just stannat utanför: Vintern var i antågande.
Dagens mål var, som det varit i stort hela sommarn: Jonsbo, och det sista ledförsöket på Kennys Crack.
Jag hade kommit en bit närmare varje gång, även om det vissa dagar bara rört sig om nån halvmeter, så jag var som vanligt supertaggad. Andra som var taggade var Älgarna, särskilt 10 och 15taggarna. Taggade på att löpa som bara den en månad framåt.
Nu skulle älgjakten dra igång:
Halsstarriga gamla män med begynnande artrit, dålig syn och ett sjujävla humör skulle imorgon inta jakttornen för att, som det heter, "reglera viltstammen".
Det faktum att ett dylikt älgtorn befinner sig på högst skjutvänligt avstånd från Jonsboklippans maffiga frontvägg, får en att misstänka att man inte är sådär vidarevärst välkommen när det ska pangas ihjäl älgar. Alltså, sista chansen.
Efter några uppvärmingsrundor, som visade att kroppen var i hyfsad form,
gjorde kamraten Martin ett rejält framsteg, då han på topprep tog sig förbi den gäckande traversen, upp på hyllan, och därifrån nästan hela vägen upp till taket.
Det var honom väl unt, han har slitit hårt på leden, och idag gick det äntligen.
Jag rackar på, för-förlänger alla nödvändiga kammar, utom, som det skulle visa sig, den viktigaste, och ger mig av.
Jammen på traversen sitter som en krocketklubba på smalbenet, den gassande solen i ryggen tillsammans med den höga, tiogradiga luften ger mig en märklig energi, och det känns som om allt rullar min väg idag. Tidigare på led, har jag alltid fallit av innan hyllan, men idag är jamsprickan en ren njutning, hårt och tungt, grymt och vasst, ljuvligt och solitt.
Jag finner mig själv på hyllan, pustande och stånkande som en gammal rostig Grålletraktor, mosar i en fyra och samlar ihop mig själv ett slag.
Sen upp, testar att stämma upp idag, som jag sett andra göra men aldrig gjort själv.
Det är MYCKET lättare än laybacken, men WHOPS, så slinter en fot, stegen är minimala och dessutom snorhala. Blir hängande i underarmen, får ihop det och hittar steg igen.
In med femman under greppet, flyttar om den lite, förlänger, och sen upp.
Halkar igen. Jävlar. Nu börjar det bli blött, sitter femman bra därnere verkligen?
Får slita en stund, som i trans, och vaknar till när jag sopar hjälmen i taket.
Jaså, är jag här redan?
Efter rätt mycket bökande och letande på selen, hittar jag trean, kör upp den i taket och klipper.
Det är här jag förstår hur trött jag verkligen är, helt slutkörd, och tillråga på allt så är det blött här. Inte mycket blött, men sådär lagom sliskigt för att självförtoendet ska börja svikta.
Trycker i den andra trean, det är ingen Camalot, utan en blå DMM två-stams, som nog snarare är stl 2,5.
Passar sådär, rätt utkammad och wobblig, och nu märker jag att jag glömt förlängning till den essentiella tvåan som ska sitta under läppen.
Helvete.
Vad gör jag nu?
Klipper treorna med en gemensam 120, och försöker fippla ihop den andra 120-slingan till en duglig förlängning åt tvåan. Trassel. Pump. Halk. Skit också.
Ångrar mig lite, och klipper repet kort i treorna igen. Fan också, inte fega ur nu!
Går upp och kikar under läppen, här har jag inte vart förut. Det är grusigt här, och det sluttar mer än vad jag var beredd på.
Backar ner. 120 slingan till tvåan vill sig inte, den trasslar in sig i allt den kan, och nu rinner orken ur mig.
"TA!".
Jävla skit.
Men jag är innerst inne inte så ledsen, eller besviken för den delen.
Jag har klarat mig längre än nånsin förr, och i grad 7, och på en av de absolut finaste leder jag varit uppe på.
När Martin vänder grillen hemåt, och mina ögon tomt stirrar ut över den brinnande höstskogen, infinner sig en lugn och innerlig glädje.
Glädjen i att få klättra såna här leder,
med såna här vänner, på såna här dagar,
den kan man inte byta mot nåt.
Termometern i köksfönstret visade på två grader minus
när jag plockade undan efter frukosten, fyllde termosen med kaffe och drog på mig ytterkläderna.
En välbekant känsla när jag slog upp ytterdörrn för att packa in grejorna i Martins bil, som just stannat utanför: Vintern var i antågande.
Dagens mål var, som det varit i stort hela sommarn: Jonsbo, och det sista ledförsöket på Kennys Crack.
Jag hade kommit en bit närmare varje gång, även om det vissa dagar bara rört sig om nån halvmeter, så jag var som vanligt supertaggad. Andra som var taggade var Älgarna, särskilt 10 och 15taggarna. Taggade på att löpa som bara den en månad framåt.
Nu skulle älgjakten dra igång:
Halsstarriga gamla män med begynnande artrit, dålig syn och ett sjujävla humör skulle imorgon inta jakttornen för att, som det heter, "reglera viltstammen".
Det faktum att ett dylikt älgtorn befinner sig på högst skjutvänligt avstånd från Jonsboklippans maffiga frontvägg, får en att misstänka att man inte är sådär vidarevärst välkommen när det ska pangas ihjäl älgar. Alltså, sista chansen.
Efter några uppvärmingsrundor, som visade att kroppen var i hyfsad form,
gjorde kamraten Martin ett rejält framsteg, då han på topprep tog sig förbi den gäckande traversen, upp på hyllan, och därifrån nästan hela vägen upp till taket.
Det var honom väl unt, han har slitit hårt på leden, och idag gick det äntligen.
Jag rackar på, för-förlänger alla nödvändiga kammar, utom, som det skulle visa sig, den viktigaste, och ger mig av.
Jammen på traversen sitter som en krocketklubba på smalbenet, den gassande solen i ryggen tillsammans med den höga, tiogradiga luften ger mig en märklig energi, och det känns som om allt rullar min väg idag. Tidigare på led, har jag alltid fallit av innan hyllan, men idag är jamsprickan en ren njutning, hårt och tungt, grymt och vasst, ljuvligt och solitt.
Jag finner mig själv på hyllan, pustande och stånkande som en gammal rostig Grålletraktor, mosar i en fyra och samlar ihop mig själv ett slag.
Sen upp, testar att stämma upp idag, som jag sett andra göra men aldrig gjort själv.
Det är MYCKET lättare än laybacken, men WHOPS, så slinter en fot, stegen är minimala och dessutom snorhala. Blir hängande i underarmen, får ihop det och hittar steg igen.
In med femman under greppet, flyttar om den lite, förlänger, och sen upp.
Halkar igen. Jävlar. Nu börjar det bli blött, sitter femman bra därnere verkligen?
Får slita en stund, som i trans, och vaknar till när jag sopar hjälmen i taket.
Jaså, är jag här redan?
Efter rätt mycket bökande och letande på selen, hittar jag trean, kör upp den i taket och klipper.
Det är här jag förstår hur trött jag verkligen är, helt slutkörd, och tillråga på allt så är det blött här. Inte mycket blött, men sådär lagom sliskigt för att självförtoendet ska börja svikta.
Trycker i den andra trean, det är ingen Camalot, utan en blå DMM två-stams, som nog snarare är stl 2,5.
Passar sådär, rätt utkammad och wobblig, och nu märker jag att jag glömt förlängning till den essentiella tvåan som ska sitta under läppen.
Helvete.
Vad gör jag nu?
Klipper treorna med en gemensam 120, och försöker fippla ihop den andra 120-slingan till en duglig förlängning åt tvåan. Trassel. Pump. Halk. Skit också.
Ångrar mig lite, och klipper repet kort i treorna igen. Fan också, inte fega ur nu!
Går upp och kikar under läppen, här har jag inte vart förut. Det är grusigt här, och det sluttar mer än vad jag var beredd på.
Backar ner. 120 slingan till tvåan vill sig inte, den trasslar in sig i allt den kan, och nu rinner orken ur mig.
"TA!".
Jävla skit.
Men jag är innerst inne inte så ledsen, eller besviken för den delen.
Jag har klarat mig längre än nånsin förr, och i grad 7, och på en av de absolut finaste leder jag varit uppe på.
När Martin vänder grillen hemåt, och mina ögon tomt stirrar ut över den brinnande höstskogen, infinner sig en lugn och innerlig glädje.
Glädjen i att få klättra såna här leder,
med såna här vänner, på såna här dagar,
den kan man inte byta mot nåt.
måndag 3 oktober 2011
Fantastiskt!
Klockan är 16.30 när Simons vita Volvo 850 gör en tvär vänstersväng runt kröken borta vid ålderdomshemmet.
Väskorna är färdigpackade sen en dag tillbaka, och jag har just slängt ner de sista attiraljerna när det står klart att planen och drömmen om ännu en Bohustripp iår blir verklighet.
Vi ska iväg.
Först stopp i grannstan, för att byta bil och utöka sällskapet med ytterligare två vänner,
sedan bär det av i rasande fart, söderut, österut.
Den allt tidigare falnande höstsolen lyser upp lönnlöven, som står som en plym runt bilen,
och allt känns plötsligt normalt.
Vardagen bleknar till en avlägsen dröm i backspegeln, och vid det här laget är jag övertygad om att den inte är något annat än ett bedrägligt flor som döljer den egentliga verkligheten.
I 160 kilometer per timma susar vi rätt genom det tunna skynket av räkningar, tentor, väckarklockor och gräsklippning, ut mot Bohusläns enastående vackra kustband.
Tältuppsättning i mörkret, och sedan det traditionsenliga och efterlängtade samkvämet under plasttaket vid klubbstugan. Här hör jag hemma.
Morgonen är förstås fantastisk.
Fantastiskt dimmig, och modet sjunker i bröstet hos åtminstone en av klättrarna, pessimissmen och Murphy kommer smygande i armkrok och viskar att det inte blir nån klättring, det är för blött, dimman har geggat ner allt, och vi är lurade av YR och SMHI. Igen.
Man hinner förstås inte blinka, så är man uppslängd på en av de finaste leder Bohus har att erbjuda, Villskudd, 6-, och det är torrt, snustorrt!
Dimman är kvar, men berget är banne mig torrt, och upp går det. Det här är andra försöket, jag fick hänga på den två gånger för en månad sen.
Den känsliga traversen går som smort, säkringarna är solida och det bär fortare uppåt.
Får vadpump, tänker baila, men får på ett mycket trevligt sätt veta att jag "fan borde skärpa till mig" av den fotande vännen några meter ovanför. Sagt och gjort, jag skärper mig, och toppar ur.
Väskorna är färdigpackade sen en dag tillbaka, och jag har just slängt ner de sista attiraljerna när det står klart att planen och drömmen om ännu en Bohustripp iår blir verklighet.
Vi ska iväg.
Först stopp i grannstan, för att byta bil och utöka sällskapet med ytterligare två vänner,
sedan bär det av i rasande fart, söderut, österut.
Den allt tidigare falnande höstsolen lyser upp lönnlöven, som står som en plym runt bilen,
och allt känns plötsligt normalt.
Vardagen bleknar till en avlägsen dröm i backspegeln, och vid det här laget är jag övertygad om att den inte är något annat än ett bedrägligt flor som döljer den egentliga verkligheten.
I 160 kilometer per timma susar vi rätt genom det tunna skynket av räkningar, tentor, väckarklockor och gräsklippning, ut mot Bohusläns enastående vackra kustband.
Tältuppsättning i mörkret, och sedan det traditionsenliga och efterlängtade samkvämet under plasttaket vid klubbstugan. Här hör jag hemma.
Morgonen är förstås fantastisk.
Fantastiskt dimmig, och modet sjunker i bröstet hos åtminstone en av klättrarna, pessimissmen och Murphy kommer smygande i armkrok och viskar att det inte blir nån klättring, det är för blött, dimman har geggat ner allt, och vi är lurade av YR och SMHI. Igen.
Man hinner förstås inte blinka, så är man uppslängd på en av de finaste leder Bohus har att erbjuda, Villskudd, 6-, och det är torrt, snustorrt!
Dimman är kvar, men berget är banne mig torrt, och upp går det. Det här är andra försöket, jag fick hänga på den två gånger för en månad sen.
Den känsliga traversen går som smort, säkringarna är solida och det bär fortare uppåt.
Får vadpump, tänker baila, men får på ett mycket trevligt sätt veta att jag "fan borde skärpa till mig" av den fotande vännen några meter ovanför. Sagt och gjort, jag skärper mig, och toppar ur.
Villskudd, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Villskudd, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Stordåd fortsätter sedan att ske, såväl i stort som i smått på klippan under resten av dagen, och jag minns inte när jag hade så kul sist. Och så tungt, och så kul.
Kvällen vid stugan är superbt fin, och när vi alla törnar in, mjukt vaggade av det ljuva ljudet av en skrikande dansk, tänker vi att inte mycket kan knäcka en sån här dag.
Svaneberget nästa morgon, och när vi kommer fram, visar det sig att Hr. Pessimismo och Murphy slagit följe med oss och presenterar ett mycket blött berg.
Åtminstone vid första anblick, och en annan av de fyra Bohusklassikerna, Berg-Kirstis Polska, står geggig och dan och flinar mot oss.
Jag tappar sugen fullständigt, trajar av och an och vill egentligen inte klättra alls.
Men den där andra 6minusen ser ju kul ut, kanske vi kan ta den?
Helskottaamalia, här fick man jobba, tunt och förskräckligt och ganska små säkringar.
Men det går, och efter att vännerna klättrat samma led får jag veta att jag just onsightat en 6:a, som alla tyckte var lurig. Se där ja!
Man ska inte läsa för mkt guideböcker, då kommer man upp lite lättare tror jag.
Jag får veta att Berg-Kirsti är tillräckligt torr, då jag haft vänligheten att låta andra prova först,
och ger mig av.
Det geggiga insteget visar sig vara fullt klätterbart, och där ovan väntar mig kanske den finaste jamklättring jag vart med om. Maken till linje har jag inte skådat.
Friktionen bär mig uppåt, halvhandsjammen sitter som gjutna i betong
och det känns som att jag flyger upp.
Det är tungt och lätt på samma gång, ruskigt och underbart,
en gåva från den store berg-spräckar-guden till oss obetydliga små kryp,
som törs racka på och ge oss av upp mot skyn.
Berg-Kirstis Polska, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Berg-Kirstis Polska, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Berg-Kirstis vansinniga polska ringer i mitt huvud när vi sätter oss i bilen
och styr kosan hemåt för den här gången.
Klipporna bleknar till avlägsna drömmar i backspegeln, och vi susar återigen genom det där floret som är räkningar, tentor, väckarklockor och gräsklippning.
Klockan är 21.30 när Simons vita Volvo 850 gör en tvär vänstersväng runt kröken borta vid ålderdomshemmet.
Jag föreställer mig en tusen år gammal man däruppe bakom det svarta fönstret,
som skrockar åt oss å tänker att
vi snart är hans grannar.
Snart, gamle man, snart.
Vi ska bara klättra färdigt först.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)