Väskorna är färdigpackade sen en dag tillbaka, och jag har just slängt ner de sista attiraljerna när det står klart att planen och drömmen om ännu en Bohustripp iår blir verklighet.
Vi ska iväg.
Först stopp i grannstan, för att byta bil och utöka sällskapet med ytterligare två vänner,
sedan bär det av i rasande fart, söderut, österut.
Den allt tidigare falnande höstsolen lyser upp lönnlöven, som står som en plym runt bilen,
och allt känns plötsligt normalt.
Vardagen bleknar till en avlägsen dröm i backspegeln, och vid det här laget är jag övertygad om att den inte är något annat än ett bedrägligt flor som döljer den egentliga verkligheten.
I 160 kilometer per timma susar vi rätt genom det tunna skynket av räkningar, tentor, väckarklockor och gräsklippning, ut mot Bohusläns enastående vackra kustband.
Tältuppsättning i mörkret, och sedan det traditionsenliga och efterlängtade samkvämet under plasttaket vid klubbstugan. Här hör jag hemma.
Morgonen är förstås fantastisk.
Fantastiskt dimmig, och modet sjunker i bröstet hos åtminstone en av klättrarna, pessimissmen och Murphy kommer smygande i armkrok och viskar att det inte blir nån klättring, det är för blött, dimman har geggat ner allt, och vi är lurade av YR och SMHI. Igen.
Man hinner förstås inte blinka, så är man uppslängd på en av de finaste leder Bohus har att erbjuda, Villskudd, 6-, och det är torrt, snustorrt!
Dimman är kvar, men berget är banne mig torrt, och upp går det. Det här är andra försöket, jag fick hänga på den två gånger för en månad sen.
Den känsliga traversen går som smort, säkringarna är solida och det bär fortare uppåt.
Får vadpump, tänker baila, men får på ett mycket trevligt sätt veta att jag "fan borde skärpa till mig" av den fotande vännen några meter ovanför. Sagt och gjort, jag skärper mig, och toppar ur.
Villskudd, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Villskudd, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Stordåd fortsätter sedan att ske, såväl i stort som i smått på klippan under resten av dagen, och jag minns inte när jag hade så kul sist. Och så tungt, och så kul.
Kvällen vid stugan är superbt fin, och när vi alla törnar in, mjukt vaggade av det ljuva ljudet av en skrikande dansk, tänker vi att inte mycket kan knäcka en sån här dag.
Svaneberget nästa morgon, och när vi kommer fram, visar det sig att Hr. Pessimismo och Murphy slagit följe med oss och presenterar ett mycket blött berg.
Åtminstone vid första anblick, och en annan av de fyra Bohusklassikerna, Berg-Kirstis Polska, står geggig och dan och flinar mot oss.
Jag tappar sugen fullständigt, trajar av och an och vill egentligen inte klättra alls.
Men den där andra 6minusen ser ju kul ut, kanske vi kan ta den?
Helskottaamalia, här fick man jobba, tunt och förskräckligt och ganska små säkringar.
Men det går, och efter att vännerna klättrat samma led får jag veta att jag just onsightat en 6:a, som alla tyckte var lurig. Se där ja!
Man ska inte läsa för mkt guideböcker, då kommer man upp lite lättare tror jag.
Jag får veta att Berg-Kirsti är tillräckligt torr, då jag haft vänligheten att låta andra prova först,
och ger mig av.
Det geggiga insteget visar sig vara fullt klätterbart, och där ovan väntar mig kanske den finaste jamklättring jag vart med om. Maken till linje har jag inte skådat.
Friktionen bär mig uppåt, halvhandsjammen sitter som gjutna i betong
och det känns som att jag flyger upp.
Det är tungt och lätt på samma gång, ruskigt och underbart,
en gåva från den store berg-spräckar-guden till oss obetydliga små kryp,
som törs racka på och ge oss av upp mot skyn.
Berg-Kirstis Polska, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Berg-Kirstis Polska, 6-, ***
Foto: Petter Åsander
Berg-Kirstis vansinniga polska ringer i mitt huvud när vi sätter oss i bilen
och styr kosan hemåt för den här gången.
Klipporna bleknar till avlägsna drömmar i backspegeln, och vi susar återigen genom det där floret som är räkningar, tentor, väckarklockor och gräsklippning.
Klockan är 21.30 när Simons vita Volvo 850 gör en tvär vänstersväng runt kröken borta vid ålderdomshemmet.
Jag föreställer mig en tusen år gammal man däruppe bakom det svarta fönstret,
som skrockar åt oss å tänker att
vi snart är hans grannar.
Snart, gamle man, snart.
Vi ska bara klättra färdigt först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar