Jag sa till mig själv imorse att det hade blivit för lite klättring på sistone.
Så stannade jag upp ett slag och tänkte efter - har det det?
Fyra dagar inomhus + två uteboulderpass förra veckan,
en rejäl kväll på Korpberget i tisdags med episka inslag
samt ett besök på en jätteklippa utanför Eksjö igår.
Nåja, det är väl ändå rätt lite..ehrm, så jag tog den lånade paddan och drog iväg för ett tredje besök vid Tranås Boulders.
7 nya problem idag, i och för sig i den lättare änden av skalan, men ändå riktigt roligt.
Det här håller på att bli ett riktigt bra boulderområde.
Kanske inte av nationellt, eller ens regionellt intresse, men väl av lokalt sådant.
Där finns hårt, läskigt, lätt, kort, högt, you nejm it.
Och friktionen är som sänd från himlen, t.o.m en varmklabbig dag som innevarande.
Film om det här:
Och när jag ändå är igång att pumpa ut filmer, kommer en lång drapa om tisdagkvällen äventyr på Korpberget, där jag äntligen tog mod till mig att klättra Göran Kropps perversa köttklättringsled, Rotrock. Offwidth-grader och vanliga grader befinner sig i parallella universum, kan jag meddela, för den som fortfarande har att upptäcka detta ljuvliga elände till klätterstil.
torsdag 28 juli 2011
tisdag 26 juli 2011
Svettskräck å Kritrök
Efter den senaste tidens myckna bouldrande, inom- och utomhus, samt allt topprepande på Kennys Crack, sög det rejält i tradtarmen.
Denna intestiala plåga sammanföll dagen till ära med en lysande väderprognos,
och överst på min önskelista till Tradtomten fanns Korpberget, Rimforsa.
Det var inga som helst problem att rallya upp replagskamrater:
Desirée sa ja på stört, Maria gav förnuftigt nog upp tankarna på styrketräning och Simme kom susande från Lkpghållet i den vita Volvon, som sladdade in på grusvägen i samma ögonblick som vår, av förväntan sprängfyllda Saab.
Desirée hade inte besökt klippan tidigare, och jag hade gjort mitt yppersta under resans knappa timme för att höja förväntningarna. Jag tror de infriades med råge.
Maria hade å sin sida haft ett ganska tufft förstamöte med Korpberget i höstas.
Klippjäveln hade behandlat henne rent oförskämt den gången, och hon var tillbaka med glöd i blicken för att utkräva hämnd.
Och kanske ha lite trevligt på kuppen.
För egen del gällde det att plocka på tradtimmar i loggen inför Bohus.
Vi anlände rätt sent, klockan var väl pass 17 när Desirée rackade på för att klättra den trevliga Nöjesmassakern.. Den beredde henne stor glädje, och är en mycket fin led som bjuder på mycket klättring.
Helt trivial är den inte heller, för att vara en fyra.
Hon klarade såklart skivan galant,
och under tiden hade Simme klättrat den småpsykiga ZickZack, för första gången på led. Han var stabil hela vägen, även om sticket inte var det bästa idag p.g.a den lite småfuktiga högsommarvärmen.
Det dröjde inte länge innan svetten rann i ymniga floder, och jag motvilligt lät t-shirten falla och blottade mitt blekblå gubbfett. Redan efter att ha följt Simme tappade jag vätskebalansen och föll i torka.
Efter avfirning tänkte jag klättra Kimstadlogik, mest för att jobba in graden 6 lite mer i kroppen, och dels för att den är så jäkla fin. Men jag flöt uppför den istället för att klättra. Dels p.g.a min stadigt sipprande svett, dels för att den i sig själv var fakking dyngsur en bra bit ner från droppe-taket. På med anspänning i nävarna i en lerig layback högt upp, och jag lyckades precis sätta flytten ut till den andra sprickan. Geggamojjaleder är inte min grej. Man blir lätt rädd, lix.
Simme följde fint, och sedan hade det blivit dags att beskåda Maria, onsight på Lördagsgodis.
När jag rackade på för att repetera Läderlappen, hörde vi Marias "LÄGG AV!" från toppen av Lördagsgodis. Galant och rolig klättring, som hon fixade problemfritt.
Läderlappen sen, funkade fint den här gången med, nu hade jag rätt beta, och upplevde den inte som särskilt svår. Den är ju kort, så gör man bara alla fem moven rätt, så funkar det.
Simme toppade den, no problemos, den leder han smidigt nästa gång.
Men atjoatjoprosit, undertecknad hade åkt på den gamla Hybrisbasilusken igen!
Tänkte att "Blixt Gordon ser ju trevlig ut". Åså ska det ju vara en 6:a med den alternativa leddragningen.
Fuck. Hade med möda och nerver kravlat mig upp på skivblocket när skräcken slog till. Gick ut å kollade in sprickan: Aptunn. Säkringarna jag lagt var väl inte så jättesolida, och det var LÅNGT ner till backen. Shitpomfrit and shaky knees. Fick nedklättra och ta med mig säkringarna. Inte helt lätt därifrån, och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Det kommer ta ett tag innan jag vågar mig upp där igen.
Efter det lilla missödet var jag revanschsugen, har tre gånger nu tagit med mig min 5:a-kam, så nu fick det fasen bli Rotrock.
Den satt, men på nåder, och efter ett sjuherrans slagsmål däruppe i fetesprickan. Offwidthklättring är något helt nytt för mig, jag lixom uppfann mig själv allteftersom jag gick på. Roten är ju minst sagt en frälsning när man väl får tag i den, och två tre hasningar till så var man uppe.
Ett spännande moment var när vänsterknät plötsligt inte ville följa med resten av kroppen uppåt, och bilder från den där filmen från Squamish, där killen skiter ner sig, loopade på näthinnan.
Jag lirkade loss benet, som tur var utan exkrementella inslag.
Därefter följde Desirée, och hon har nog inte slitigt så hårt nån gång i sitt liv. Men upp kom hon, och utan häng. Riktigt starkt jobbat!
En mycket intensiv och givande afton var till ända, och det var ett trött gäng som letade sig tillbaka genom den mörka skogen, och ner mot bilarna. Det känns att Augusti lurar runt hörnet.
Denna intestiala plåga sammanföll dagen till ära med en lysande väderprognos,
och överst på min önskelista till Tradtomten fanns Korpberget, Rimforsa.
Det var inga som helst problem att rallya upp replagskamrater:
Desirée sa ja på stört, Maria gav förnuftigt nog upp tankarna på styrketräning och Simme kom susande från Lkpghållet i den vita Volvon, som sladdade in på grusvägen i samma ögonblick som vår, av förväntan sprängfyllda Saab.
Desirée hade inte besökt klippan tidigare, och jag hade gjort mitt yppersta under resans knappa timme för att höja förväntningarna. Jag tror de infriades med råge.
Maria hade å sin sida haft ett ganska tufft förstamöte med Korpberget i höstas.
Klippjäveln hade behandlat henne rent oförskämt den gången, och hon var tillbaka med glöd i blicken för att utkräva hämnd.
Och kanske ha lite trevligt på kuppen.
För egen del gällde det att plocka på tradtimmar i loggen inför Bohus.
Vi anlände rätt sent, klockan var väl pass 17 när Desirée rackade på för att klättra den trevliga Nöjesmassakern.. Den beredde henne stor glädje, och är en mycket fin led som bjuder på mycket klättring.
Helt trivial är den inte heller, för att vara en fyra.
Hon klarade såklart skivan galant,
och under tiden hade Simme klättrat den småpsykiga ZickZack, för första gången på led. Han var stabil hela vägen, även om sticket inte var det bästa idag p.g.a den lite småfuktiga högsommarvärmen.
Det dröjde inte länge innan svetten rann i ymniga floder, och jag motvilligt lät t-shirten falla och blottade mitt blekblå gubbfett. Redan efter att ha följt Simme tappade jag vätskebalansen och föll i torka.
Efter avfirning tänkte jag klättra Kimstadlogik, mest för att jobba in graden 6 lite mer i kroppen, och dels för att den är så jäkla fin. Men jag flöt uppför den istället för att klättra. Dels p.g.a min stadigt sipprande svett, dels för att den i sig själv var fakking dyngsur en bra bit ner från droppe-taket. På med anspänning i nävarna i en lerig layback högt upp, och jag lyckades precis sätta flytten ut till den andra sprickan. Geggamojjaleder är inte min grej. Man blir lätt rädd, lix.
Simme följde fint, och sedan hade det blivit dags att beskåda Maria, onsight på Lördagsgodis.
När jag rackade på för att repetera Läderlappen, hörde vi Marias "LÄGG AV!" från toppen av Lördagsgodis. Galant och rolig klättring, som hon fixade problemfritt.
Läderlappen sen, funkade fint den här gången med, nu hade jag rätt beta, och upplevde den inte som särskilt svår. Den är ju kort, så gör man bara alla fem moven rätt, så funkar det.
Simme toppade den, no problemos, den leder han smidigt nästa gång.
Men atjoatjoprosit, undertecknad hade åkt på den gamla Hybrisbasilusken igen!
Tänkte att "Blixt Gordon ser ju trevlig ut". Åså ska det ju vara en 6:a med den alternativa leddragningen.
Fuck. Hade med möda och nerver kravlat mig upp på skivblocket när skräcken slog till. Gick ut å kollade in sprickan: Aptunn. Säkringarna jag lagt var väl inte så jättesolida, och det var LÅNGT ner till backen. Shitpomfrit and shaky knees. Fick nedklättra och ta med mig säkringarna. Inte helt lätt därifrån, och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Det kommer ta ett tag innan jag vågar mig upp där igen.
Efter det lilla missödet var jag revanschsugen, har tre gånger nu tagit med mig min 5:a-kam, så nu fick det fasen bli Rotrock.
Den satt, men på nåder, och efter ett sjuherrans slagsmål däruppe i fetesprickan. Offwidthklättring är något helt nytt för mig, jag lixom uppfann mig själv allteftersom jag gick på. Roten är ju minst sagt en frälsning när man väl får tag i den, och två tre hasningar till så var man uppe.
Ett spännande moment var när vänsterknät plötsligt inte ville följa med resten av kroppen uppåt, och bilder från den där filmen från Squamish, där killen skiter ner sig, loopade på näthinnan.
Jag lirkade loss benet, som tur var utan exkrementella inslag.
Därefter följde Desirée, och hon har nog inte slitigt så hårt nån gång i sitt liv. Men upp kom hon, och utan häng. Riktigt starkt jobbat!
En mycket intensiv och givande afton var till ända, och det var ett trött gäng som letade sig tillbaka genom den mörka skogen, och ner mot bilarna. Det känns att Augusti lurar runt hörnet.
måndag 25 juli 2011
Alltså, det här var ju kul
Bouldering, alltså.
Var ute på en ny sväng igår,
och fastnar mer och mer för den här udda avarten till disciplin inom klättringen.
Ömsom hårt, ömsom tunt, ömsom lågt å safe, ömsom högt och shaky.
Sen att det finns säkert ett femtital kvalitetsboulders inom en 100metersradie från huset gör ju bara saken bättre.
En vidjo från gårdagen:
Var ute på en ny sväng igår,
och fastnar mer och mer för den här udda avarten till disciplin inom klättringen.
Ömsom hårt, ömsom tunt, ömsom lågt å safe, ömsom högt och shaky.
Sen att det finns säkert ett femtital kvalitetsboulders inom en 100metersradie från huset gör ju bara saken bättre.
En vidjo från gårdagen:
tisdag 19 juli 2011
Proximity Bouldering
Förbättringsdoktorn förskriver bouldering.
Lydig patient som jag är, tog jag paddan på ryggen för å kolla in de där klipporna bakom husknuten,
som jag egentligen inte tänkte så mycket om.
Men si, jag fick ett rejält hårdpass,
som även resulterade i en liten film.
Lydig patient som jag är, tog jag paddan på ryggen för å kolla in de där klipporna bakom husknuten,
som jag egentligen inte tänkte så mycket om.
Men si, jag fick ett rejält hårdpass,
som även resulterade i en liten film.
Proximity Bouldering from Mr. Rocknuts on Vimeo.
fredag 15 juli 2011
Kennys Crack befriad
Häromdagen var alltså Petter Åsander på besök från Göteborg,
och passade på att befria den kontroversiellt toppankarbultade finsprickan i Jonsbo.
På andra försöket gick han hela vägen till toppen.
Det glädjer mig stort att han valde mitt namn på leden: Kennys Crack, grad 7
(kommer man inte längre än till kruxet själv, på topprep, får man väl försöka roffa åt sig äran för nåt, right?)
En fin film av bestigningen här:
Kennys Crack from Petter Åsander on Vimeo.
Mer bilder och Petters egna ord finns på
http://fingerjam.blogspot.com/2011/07/smalands-parla.html
och passade på att befria den kontroversiellt toppankarbultade finsprickan i Jonsbo.
På andra försöket gick han hela vägen till toppen.
Det glädjer mig stort att han valde mitt namn på leden: Kennys Crack, grad 7
(kommer man inte längre än till kruxet själv, på topprep, får man väl försöka roffa åt sig äran för nåt, right?)
En fin film av bestigningen här:
Kennys Crack from Petter Åsander on Vimeo.
Mer bilder och Petters egna ord finns på
http://fingerjam.blogspot.com/2011/07/smalands-parla.html
onsdag 13 juli 2011
Det stora i det lilla
Ett litet boulderproblem
på en liten vägg
i en liten stad
i en litet land
blev en stor seger.
på en liten vägg
i en liten stad
i en litet land
blev en stor seger.
Det stora i Det lilla from Mr. Rocknuts on Vimeo.
Kennys Crack reclaimed
Petter Åsander har idag gått Småländska Höglandets (nåja, det är ju faktiskt Södra Östergötland) finaste linje ända till toppen,
på egna säkringar.
Den är tidigare ledd upp till ett bultat ankare, och fick då namnet Skamvrån.
Idag är den omdöpt till "Kennys Crack", grad 7.
Film på bestigningen kommer,
men det här är sprickan vi talar om:
på egna säkringar.
Den är tidigare ledd upp till ett bultat ankare, och fick då namnet Skamvrån.
Idag är den omdöpt till "Kennys Crack", grad 7.
Film på bestigningen kommer,
men det här är sprickan vi talar om:
måndag 11 juli 2011
Att spränga gränser
Att spränga sina gränser, kräver samma tribut av oss alla,
oavsett vilka dessa gränser är:
Vi måste ge oss hän,
i kött, blod och tanke.
En suktar efter den där 9-minusen, säkrad av dubiösa skyhooks.
En annan kämpar med runoutskräcken.
En tredje sliter för att våga lita på sina kilplaceringar, fötter, balans,
medan en fjärde hyser en irrationell misstro till bomberfriends.
Alla har vi dem, gränserna.
Men vid de där unika tillfällena, då vi väl bryter barriärerna och kliver utanför komfortzonen,
så inträffar någonting stort.
Vi omsluts av en alltigenom överväldigande känsla av att ha övervunnit det största hindret:
Oss själva.
Känslan är lika svårbeskrivbar, som den är flyktig,
och likt den skumögde crackjunkien på San Franciscos bangårdar,
jagar vi genom vertikaliteten på jakt efter nästa kick, nästa rush av självförverkligande.
Här är en berättelse om ett sådant tillfälle
Övervinsten - En liten film om psyke from Mr. Rocknuts on Vimeo.
söndag 10 juli 2011
Det är HETT på Kennys Crack på förmiddagen!
Borde vi har lärt oss. Men icke, upp tidigt skulle vi, och det var bara mitt och mitt minnes fel. Solen bränner rejält mot klippväggen, och efter något försök som jag flöt av, bestämde jag mig för att kolla in den där nyturen som jag tiggde mig till av Simon T.
En fin men kort uppvärmningsled om cirka 8 meter med roliga kattlika moves fick namnet Katzenjammer, och ligger till höger om den fina Tveeggad.
Som jag gjorde onsightförsök på, graden ska vara 5+, och brukar inte floppa i den graden, men gick bort mig fullständigt idag. Följde en god kant lite för långt upp, och när jag sen skulle tillbaka till sprickan var det svängdörr och kablask rakt ner i en dålig utkammad 0,75a. Som höll..
Kul med förstemansfall, har ju fått väldigt lite lett på sistone, så det var nyttigt för huvet. Sen var det bara att klättra resten som det skulle göras, och toppa ut. Får göra den i bättre stil nästa gång.
Den bjuder samma superba klippkvalitet som resten av Jonsbo,
och en riktigt fin led.
Patrick som hade anslutit från Eksjö, och Mia hade slitit på Skamvrån, och för att vara den andra gången utomhus klarade han sig bra. Det märks att han har känsla för klättringen, och roligt att han kommer utomhus, som ju är där man ska vara.
Alla tre första-crackarna, Mia, Desiree och Patrick slet hårt och lyckades hitta bra beta som kommer funka för dem nästa gång.
Ibland behöver man sova på saken för att det ska gå.
Skamvråns insteg håller ju iallafall 6+/7-, och jag gick runt och citerade Dave MacLeod som hävdar att man ska släppa sin prestationsångest och se all klättring som nyttig träning. För det är vad den leden handlar om för oss som ligger å slaskar därnere i låg-graderna.
Martin Nilsson hade uppenbarligen tänkt/sovit till sig en lösning på insteget, och susade lätt upp på första försöket, efter att ha fallit av konstant förra gången.
Synd att undertecknad inte hade lyckats med samma bedrift angående cruxet, Det sitter inte. Än.
Borde vi har lärt oss. Men icke, upp tidigt skulle vi, och det var bara mitt och mitt minnes fel. Solen bränner rejält mot klippväggen, och efter något försök som jag flöt av, bestämde jag mig för att kolla in den där nyturen som jag tiggde mig till av Simon T.
En fin men kort uppvärmningsled om cirka 8 meter med roliga kattlika moves fick namnet Katzenjammer, och ligger till höger om den fina Tveeggad.
Som jag gjorde onsightförsök på, graden ska vara 5+, och brukar inte floppa i den graden, men gick bort mig fullständigt idag. Följde en god kant lite för långt upp, och när jag sen skulle tillbaka till sprickan var det svängdörr och kablask rakt ner i en dålig utkammad 0,75a. Som höll..
Kul med förstemansfall, har ju fått väldigt lite lett på sistone, så det var nyttigt för huvet. Sen var det bara att klättra resten som det skulle göras, och toppa ut. Får göra den i bättre stil nästa gång.
Den bjuder samma superba klippkvalitet som resten av Jonsbo,
och en riktigt fin led.
Patrick som hade anslutit från Eksjö, och Mia hade slitit på Skamvrån, och för att vara den andra gången utomhus klarade han sig bra. Det märks att han har känsla för klättringen, och roligt att han kommer utomhus, som ju är där man ska vara.
Alla tre första-crackarna, Mia, Desiree och Patrick slet hårt och lyckades hitta bra beta som kommer funka för dem nästa gång.
Ibland behöver man sova på saken för att det ska gå.
Skamvråns insteg håller ju iallafall 6+/7-, och jag gick runt och citerade Dave MacLeod som hävdar att man ska släppa sin prestationsångest och se all klättring som nyttig träning. För det är vad den leden handlar om för oss som ligger å slaskar därnere i låg-graderna.
Martin Nilsson hade uppenbarligen tänkt/sovit till sig en lösning på insteget, och susade lätt upp på första försöket, efter att ha fallit av konstant förra gången.
Synd att undertecknad inte hade lyckats med samma bedrift angående cruxet, Det sitter inte. Än.
söndag 3 juli 2011
Vars ä "gilla"-knappen?
Klättringen får ju inte försakas hur länge som helst, tänkte jag, och försökte peppa mig själv att faktiskt stiga upp när klockan skrällde igång vid 06.00.
Tunga steg nerför trappan, en snabb kopp kaffe och en pulvershake och iväg.
Iväg till Kennys Crack, som jag egentligen inte hade tänkt, men då en god vän ändå skulle dit å bumla, så tänkte jag att det får väl gå. Bara ett par frest på sprickan, så är jag nöjd.
Anlände, satte topp, höll på att bryta benen på den hala vitmossan på vägen till toppen, byggde nya jamhandskar i väntan på J, och när han väl kom: Iväg.
Insteget sitter som en smäck nu, efter ett antal försök, och jag tror inte jag behöver frukta det vid ledpresset som kommer. Det är tungt, men sekvenserna sitter, och med en padda under blire kanon.
Upp till kruxet, sträckning, fingerlock och...blött. TA!
Seglade besviken ner mot J, som kommit kittad för ett ledfrest, men som bestämde topprep istället.
Drog samma slutsats som mig, och hoppade ner.
Efter lite rekning på klippan (det finns en hel del fina leder där, en gjord och fler på väg), testade jag igen. Ny beta nu, och oväntad framgång: Tar fingerlocket, men istället för att vilt flaxa med benen, hittar jag fotsteg som ger moment, får in ett högt jam, två jam, tre jam....vips är kruxet avklarat, och jag ska just sätta foten på listen när SCHWOPP, den glider av, blött....nästa gång har jag den.
Da monstah from below
Vet inte när jag blev så glad över att misslyckas på en led senast.
Klockan var nio nu, susar hem, ner till silon, möter Martin, kör 1,5 timmas teknikövningar, sen vidare till dagens stora händelse: Har blivit med båt, och åkte ner till Jönköping för att hämta den.
Fjord 21, 1966, b20motor...nu är nog enda gången jag saknat den där jäkla "gilla"knappen.
Hemfärd och sjösättning gick som smort, lastade in sambo å barn och ut på böljan blå.
Det blir mkt DWS i sommar.
Da Beauty from above
Tunga steg nerför trappan, en snabb kopp kaffe och en pulvershake och iväg.
Iväg till Kennys Crack, som jag egentligen inte hade tänkt, men då en god vän ändå skulle dit å bumla, så tänkte jag att det får väl gå. Bara ett par frest på sprickan, så är jag nöjd.
Anlände, satte topp, höll på att bryta benen på den hala vitmossan på vägen till toppen, byggde nya jamhandskar i väntan på J, och när han väl kom: Iväg.
Insteget sitter som en smäck nu, efter ett antal försök, och jag tror inte jag behöver frukta det vid ledpresset som kommer. Det är tungt, men sekvenserna sitter, och med en padda under blire kanon.
Upp till kruxet, sträckning, fingerlock och...blött. TA!
Seglade besviken ner mot J, som kommit kittad för ett ledfrest, men som bestämde topprep istället.
Drog samma slutsats som mig, och hoppade ner.
Efter lite rekning på klippan (det finns en hel del fina leder där, en gjord och fler på väg), testade jag igen. Ny beta nu, och oväntad framgång: Tar fingerlocket, men istället för att vilt flaxa med benen, hittar jag fotsteg som ger moment, får in ett högt jam, två jam, tre jam....vips är kruxet avklarat, och jag ska just sätta foten på listen när SCHWOPP, den glider av, blött....nästa gång har jag den.
Da monstah from below
Vet inte när jag blev så glad över att misslyckas på en led senast.
Klockan var nio nu, susar hem, ner till silon, möter Martin, kör 1,5 timmas teknikövningar, sen vidare till dagens stora händelse: Har blivit med båt, och åkte ner till Jönköping för att hämta den.
Fjord 21, 1966, b20motor...nu är nog enda gången jag saknat den där jäkla "gilla"knappen.
Hemfärd och sjösättning gick som smort, lastade in sambo å barn och ut på böljan blå.
Det blir mkt DWS i sommar.
Da Beauty from above
fredag 1 juli 2011
Vadsomhelstgemigvadsomhelst
Vädret har det senaste dygnet visat var skåpet ska stå,
och den gamla goa svenska sommaren är i full gång.
Är det inte för varmt och kladdigt, så är det blött och geggigt, och frustrationen över utebliven klättring växer stadigt i takt med millimeternivån i den nyinhandlade vattenmätaren därute på gården.
För varje streck, ett steg närmre vansinnet.
Jag måste helt enkelt klättra, minimidosen för mig, har jag förstått, ligger på två pass i veckan, för att de abstinensskadade lemmarna inte ska börja skaka alltför våldsamt.
Försöker dämpa med böcker, MacLeod, John Long, Herzog.
Försöker med klätterfilmer, re-run numero 5. Kan alla flytten, i alla filmer, by heart vid det här laget.
Men de är alla inget annat än Metadon, Subutex, Sockerpiller, Illusioner...
A trick of the mind. Är man på klippan så är man. Är man det inte så längtar man dit.
Sjukligt nog skulle jag ge vad som helst för att vara där Jack Geldard är i det här klippet:
Vad som helst är bättre än regnet.
Vad som helst.
Fortsätter det så här, får man väl gå inomhus igen.
och den gamla goa svenska sommaren är i full gång.
Är det inte för varmt och kladdigt, så är det blött och geggigt, och frustrationen över utebliven klättring växer stadigt i takt med millimeternivån i den nyinhandlade vattenmätaren därute på gården.
För varje streck, ett steg närmre vansinnet.
Jag måste helt enkelt klättra, minimidosen för mig, har jag förstått, ligger på två pass i veckan, för att de abstinensskadade lemmarna inte ska börja skaka alltför våldsamt.
Försöker dämpa med böcker, MacLeod, John Long, Herzog.
Försöker med klätterfilmer, re-run numero 5. Kan alla flytten, i alla filmer, by heart vid det här laget.
Men de är alla inget annat än Metadon, Subutex, Sockerpiller, Illusioner...
A trick of the mind. Är man på klippan så är man. Är man det inte så längtar man dit.
Sjukligt nog skulle jag ge vad som helst för att vara där Jack Geldard är i det här klippet:
Vad som helst är bättre än regnet.
Vad som helst.
Fortsätter det så här, får man väl gå inomhus igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)