En vanlig vertikal dag

Låter det trist?

Det var det inte.
Har haft en kalasbra kväll på hemmaklippan Skallaberg,
testat favvoleden Glesbygdsstege, 6-, med förkylningsont i halsen och för första gången upplevt att armarna faktiskt domnade bort av pumpen. Mycket intressant.
Sett Desirée göra fint ifrån sig på en psykig väggtur, och visat klippan för en herr Kalle som var där för första gången.

Sol, skönt, försommar.

Men det är inte bara därför jag skriver,
utan för att dela med mig av den här herrns visdomar,
om vilka jag förr blivit tipsad, glömt bort, för att nu blivit påmind om igen.
Läsvärd blogg, Mannen utan egenskaper:

http://mannenutanegenskaper.blogspot.com/2011/05/oense-om-misslyckandet.html

Ett ärligt försök

En klätterhelg av dignitet är tillända.

Som började på fredagmorgonen med inte så mkt klättring egentligen, utan Kamraträddningskurs del Ett, på Korpberget, Rimforsa.
Vi fick lära oss en hel del nyttigheter, såsom att ta sig ur systemet samt allehanda hissystem och räddning av andreman. Del två kör vi om två veckor. Hade vart lite skraj för att få veta allt läskigt som kan hända vid klippklättring och därmed bli lite off, men det visade sig vara riktigt riktigt nyttigt. Även om man hoppas att aldrig behöva använda några av de kunskaperna i skarpt läge.

Jo. Lite klättring hann vi med på morgonen: Jag fick lov att göra ZickZack igen, som jag så retligt hade sluntit av gången innan. Tick nu, och god feeling i magen. (Snabbspolar förbi kursen, återkommer om tankar kring den)

Martin kommer upp på ZickZack

Kväll sen, och från Tranås/Boxholm hade Simme, Kalle å Markus anlänt för lite kvällsklättring, övernattning, och vidare heldagsklättring.

Förra hösten hade jag helt oförhappandes lyckats klämma en fin 6:a på berget, och jag började undra om det rörde sig om tur, varför jag var tvungen att testa den igen: Felande länken, en teknisk och balansig sak, med ett känsligt och tungt krux.
Först en liten tunn listpromenad 10 meter, sedan klipper man en pitong (jo, det finns andra säkringar innan den), och helt sonika byter spricka i en reachig och skum rörelse. Fot på knopp, stäm med andra fossingen och sträääääääck....yes! När vänster hand nuddar spricka nr 2, börjar man ana att det gick vägen. Sedan väntar Guds Gåva Till Jamfamtomer: En helt perfekt hand- och fotjamsspricka a c:a 10 meter. Belöning för slitet.

Jag gör kruxet på Felande Länken. Bild från i höstas.

Jepp! Den satt igen!
Rockenroll, då kanske man inte är så kass ändå..

Efter en god natts sömn

Som sagt, en god natts sömn på klippans topp, och efter en rysk inledning med den efter Majakovskijs dikt namngivna Ett Moln I Byxor, var det dags för dagens riktiga EPIC, med stora bokstäver.

Martin skulle göra Caramba, 6-. Onsight.

Ni vet, den där leden som jag gjorde häromsistens, och som fortfarande drar upp mina mungipor högt vid blotta tanken. 32 meter dunderklättring, 2 stjärnor. (tror jag skrev 3 förut, men i MIN förare har den trehundra.)

Den här graden har alltå varit limit för Martin innan, och att dessutom göra den onsight höjer ju pressen ytterligare. Men döm om bådas vår förvåning när han gled genom kruxet utan vidare (dock inte utan kamp) och seglade iväg upp mot toppen.

30 minuter senare:

-Johan, Lägg av!

Jag var tvungen att applådera.

Från toppen: YEEES!

Det var en viktig seger, både för psyket och hjärtat, viktigt att känna att man fanimig kan mycket mer än man tror, och sen veta att världen är full med såna här grejor att njuta av, skrämmas av, lockas av.

Efter den segern, fick jag sedan REJÄLT med storstryk på 6:an Läderlappen, som jag föll av i en video härförleden. (Tyngd och längd ungefär som Mirceas led i Utby, så att ni vet vad det handlar om)

Här kommer titeln på dagens långa inlägg in: 

Ett ärligt försök.

Jag gav den tre, riktigt ärliga försök.

D.v.s jag körde tills jag FÖLL av. Varje gång. Inte en enda gång släppte jag frivilligt.

Alla flytten satt sen, på sista försöket, utom det sista, kraften var borta.

Men har man gjort ett ärligt försök, så är det ändå nån slags seger.

Nästa gång har jag den. Eller nästnästa.

Lätt klättring, Stora Juggar!

Jag kan höra dem alldeles utmärkt.
De där rösterna som vill mig väl, och som önskar att fingrarna ska bli bra nån gång.
Har haft ett rätt smärtsamt år, pulley-wise, p.g.a för intensiv fingerträning inomhus.
Högerhandens pek- å långfinger, a2 å a4 på båda har varit ömma, och jag min idiot, har gått emot gängse praxis, och tejpat och kört på.
Climb In var första klättringen på nästan ett år som gjordes otejpad, vilket funkade bra ända tills den där crimpen på Mirceas Led. Aj. Igen. Tejp på. Satan.

Nu är mitt korttidsminne sålunda funtat, att en lärdom sällan stannar länge,
varpå jag ikväll beslöt göra ett press på mitt urban-projekt.

En liten klippa mitt i stan, men som bjuder på fantastiskt fin och relativt hård klättring, har börjat projekteras,
och första gången där var i söndags.
Då toppade vi alltså på den här fina 6:an, och ikväll var det dags för ledpress.
Trots sina ringa 9-tal meter bjuds man på mycket teknisk, fin och samtidigt hård klättring:

Upp i en dieder, jamma in tre av vänsterhandens fingrar, gå ut i layback och hitta balans.
Upp med högerhanden till en liten crimp, jobba upp fötterna på friktion och smear.
Flytta högerhanden in i diedern, ut i gaston och hitta balans. Försiktig sträckning med vänsterhanden upp i det efterlängtade fingerjammet. Lillfingret ner, tummen ut.
Det här är inte nåt jäkla Utbyjam med "mjuka" stora knoppar att "vila" på.
Det här jammet är vasst och glashalt. Men ändå nåt av det bästa man får.

Ut sen med högerhanden, hitta nya crimplister, jobba upp fötterna, och så är cruxet avklarat.
Kvar återstår en layback med vänstern på ytterligare crimplist, luta ut kroppen åt höger, hitta mikrosteg för fötterna och så kommer juggen.

Mina stackars pulleys hatar mig nu, värker och står i, men sorry,  jag kunde inte låta bli.

Tror att leden kvalar in på nånstans i den hårdare ändan av grad 6.
Hårdare om man placerar grejor själv, då det rör sig om rätt små säkringar.

Jag ledde den på förplacerat skrot.

Men är det sportklättring så är det.

                                                     Tanz Debil, grad 6

Lovedog

Det första inlägget som inte handlar om klättring. Nu kommer det barka åt fanders..

Var å kollade på Daniel Norgren igår,

man ba': jess, asså.

Här har ni en kille som kan hantera sina runouter:

Ful-Jaques!

På lördagseftermiddagen på Climb In, var Martin N och jag uppe vid nötterna och lekte lite.
Pulvret för långturer var obefintligt, men klättra vill man ju ändå.
Efter att ha betat av både den fina Laybacksprickan och den spännande och oväntat hårda Bill, värmde vi ner med Myran, 4-.
När Martin gjorde den sen, tänkte jag att man kanske kunde gå "linjen" till vänster om den, vilket skulle höja graden lite, samt bjuda på en del spänning. Vilket Myran inte gör.

Sagt och gjort, och vassego, här är Utbys kanske mest krystade nytur!

Climb-In

Ett Climb In är till ända.

Ett Climb In där berget visade vart skåpet skulle stå.

Ett Climb In som bjöd på mycket solsken, mycket pisk och mycket skratt.

Har sett min hybris smulas sönder till grus på leder jag borde klarat.

Har skrattat gott, revanscherad.

Har gjort en nytur i Utby, om än något krystad.

Det tog några dagar att komma in i blogg-mode, fingrarna och kroppen har inte velat vara med riktigt sen jag kom hem till småland igen. 

Det blir väl ingen längre redogörelse nu heller, men bland de absoluta höjdpunkterna måste ändå nämnas, ej i någon särskild ordning:

1. Att, efter många meningsbyten och följande av varandras bloggar äntligen träffa den trevliga herr Åsander med familj.

2. Att få revanschera mig på Snett åt höger.

3. Att få guida min ständige klätterkollega Martin upp på de vackra lederna Till och Luftiga Steget, som beredde mig själv så mycken glädje förra året. Han var lika lyrisk nu som jag var då.

4. När blogg- å klätterkollegan Martin J från Den Vertikala Dansen, efter att ha beskådat min tvekan  inför insteget på Babianen Direkt, gjorde en snabb och stabil solo upp till vår hylla för att peppa mig. Det glömmer jag aldrig. Tack, Martin.

Vidjodokumentation av den bestigningen och den påföljande kommer här:

Det glädjer mig f.ö oerhört att höra att Martin J äntligen fick sitt stora projekt avklarat, enligt många kanske en av Sveriges finaste linjer.

Lysande dokumenterat av Petter Åsander:

Projektet from Petter Åsander on Vimeo.

Och så var det lite bilder:

Johan R gör slutmovet på Start och Speed.

                                     

Xrille glömmer i sin iver över cruxet på Start och Speed att klippa ur säkringen.

Detta bekymrar honom inte nämnvärt, då han bara hoppar ner, fixar, och gör cruxet igen..

                                                       

                                                     Tunnsprickan. Här fick jag storstryk.

                                                       

                                                     Martin J på väg upp till oss på Babianhyllan

Andreas och Maja fixar stämningen

    

Martin N jammar sig uppför Laybacksprickan

Gott sällskap, trevliga möten, hårda jam och riktigt gott väder i fyra dagar.

Bättre än så här blir det inte.