Ett ärligt försök

En klätterhelg av dignitet är tillända.

Som började på fredagmorgonen med inte så mkt klättring egentligen, utan Kamraträddningskurs del Ett, på Korpberget, Rimforsa.
Vi fick lära oss en hel del nyttigheter, såsom att ta sig ur systemet samt allehanda hissystem och räddning av andreman. Del två kör vi om två veckor. Hade vart lite skraj för att få veta allt läskigt som kan hända vid klippklättring och därmed bli lite off, men det visade sig vara riktigt riktigt nyttigt. Även om man hoppas att aldrig behöva använda några av de kunskaperna i skarpt läge.

Jo. Lite klättring hann vi med på morgonen: Jag fick lov att göra ZickZack igen, som jag så retligt hade sluntit av gången innan. Tick nu, och god feeling i magen. (Snabbspolar förbi kursen, återkommer om tankar kring den)

Martin kommer upp på ZickZack

Kväll sen, och från Tranås/Boxholm hade Simme, Kalle å Markus anlänt för lite kvällsklättring, övernattning, och vidare heldagsklättring.

Förra hösten hade jag helt oförhappandes lyckats klämma en fin 6:a på berget, och jag började undra om det rörde sig om tur, varför jag var tvungen att testa den igen: Felande länken, en teknisk och balansig sak, med ett känsligt och tungt krux.
Först en liten tunn listpromenad 10 meter, sedan klipper man en pitong (jo, det finns andra säkringar innan den), och helt sonika byter spricka i en reachig och skum rörelse. Fot på knopp, stäm med andra fossingen och sträääääääck....yes! När vänster hand nuddar spricka nr 2, börjar man ana att det gick vägen. Sedan väntar Guds Gåva Till Jamfamtomer: En helt perfekt hand- och fotjamsspricka a c:a 10 meter. Belöning för slitet.

Jag gör kruxet på Felande Länken. Bild från i höstas.

Jepp! Den satt igen!
Rockenroll, då kanske man inte är så kass ändå..

Efter en god natts sömn

Som sagt, en god natts sömn på klippans topp, och efter en rysk inledning med den efter Majakovskijs dikt namngivna Ett Moln I Byxor, var det dags för dagens riktiga EPIC, med stora bokstäver.

Martin skulle göra Caramba, 6-. Onsight.

Ni vet, den där leden som jag gjorde häromsistens, och som fortfarande drar upp mina mungipor högt vid blotta tanken. 32 meter dunderklättring, 2 stjärnor. (tror jag skrev 3 förut, men i MIN förare har den trehundra.)

Den här graden har alltå varit limit för Martin innan, och att dessutom göra den onsight höjer ju pressen ytterligare. Men döm om bådas vår förvåning när han gled genom kruxet utan vidare (dock inte utan kamp) och seglade iväg upp mot toppen.

30 minuter senare:

-Johan, Lägg av!

Jag var tvungen att applådera.

Från toppen: YEEES!

Det var en viktig seger, både för psyket och hjärtat, viktigt att känna att man fanimig kan mycket mer än man tror, och sen veta att världen är full med såna här grejor att njuta av, skrämmas av, lockas av.

Efter den segern, fick jag sedan REJÄLT med storstryk på 6:an Läderlappen, som jag föll av i en video härförleden. (Tyngd och längd ungefär som Mirceas led i Utby, så att ni vet vad det handlar om)

Här kommer titeln på dagens långa inlägg in: 

Ett ärligt försök.

Jag gav den tre, riktigt ärliga försök.

D.v.s jag körde tills jag FÖLL av. Varje gång. Inte en enda gång släppte jag frivilligt.

Alla flytten satt sen, på sista försöket, utom det sista, kraften var borta.

Men har man gjort ett ärligt försök, så är det ändå nån slags seger.

Nästa gång har jag den. Eller nästnästa.