Doften av den varma skogstigen slår emot mig när jag kommer upp.
Knivhuggen i låren efter den tre kilometer långa stigningen från ån och upp till spåret runt sjön börjar domna av, och den underbara känslan när benen hittar rytmen, bombombom mot stigens mjuka barr, doften av en pissmyrstig, gökens eko över sjön talar om vems fan skogen egentligen är. Kanske har hennes ungar äntligen knuffat ut sina konkurrenter och lever sitt eget liv nu.
Precis som jag skulle göra. Precis som trummandet mot stigen dövar smärtan i låren, dövas även den inre smärtan, såret som aldrig riktigt vill gå ihop, stigen dränker ljudet av sms som inte kommer, bombombom, trumma vidare bara, trumma på mina ben. Bruno K läser i mina öron om floden som försöker dränka allt till Sällskapets vackra ödesdigra ljudlandskap, och bara det faktum att jag till för tre timmar sen inte visste att den här plattan existerade berättar något litet om den mörka skrubb jag befunnit mig i den här våren. Så jag trummar på, tar ett extra varv runt sjön, sen in på milspåret, låter dofterna och svetten och Pimmes viskande självförakt fylla mitt huvud med sånger, saknad och sorg. Inget av det spelar nån roll längre, jag vet att du ändå inte hör mig mer, inte ser mig för du är inte här längre. Gör personbästa, 22,3 km på 2.08 och jag skulle vilja fortsätta lika långt till, aldrig behöva stanna och minnas och sakna. Kommer hem och gör mig själv ännu en otjänst: sätter på Didn't we almost have it all med Timo, den vackraste cover jag vet, och kollar igenom bilderna. Jag springer vidare. Bombombom på den varma skogstigen.
DIDN'T WE ALMOST HAVE IT ALL
