Dagen kunde ju lätt ha börjat bättre,
med tanke på att väderprognosen lovade superväder och jag hade en träff med Johan R
ute på Skallaberg.
Inte varit där på länge, och såg mkt fram emot besöket.
Det är ett fint berg, som har rätt mkt att bjuda på, särskilt som jag nog blivit lite starkare sen förra året.
Först skulle dock bilen besiktigas, den är inte så gammal så jag kände mig rätt avslappnad.
Det är ju såhär med bilar som har löstagbar dragkrok att den inte får sitta på, och den ska testas av besiktningsmannen.
Kan bli problem att uppfylla om man inte hittar nyckeln. Insåg detta för sent, iväg till en god vän med likadan bil för att se om hans nyckel funkade, gjorde den såklart inte.
Hem igen, lyckades hitta min egen i all flyttbråte, och då satt såklart krokhelvetet fast som berget.
Fram med yxan, sopade till den rejält några gånger med släggdelen, dränkte i 5-56, hammertime igen, och - pust- den lossnade..
Jag hann inte mer än självsäkert säga till besiktningsmannen att "den går väl som en klocka?" förrän han replikerar "-Jo, men här har du ett fel.."
En lampa som jag totalignorerat rätt länge betydde tydligen nåt med "datorn..mummel…avgasåterloppsblabla….mummel…"
Jävla skit. Kan bli avställning på det här, tänkte jag, om det drar iväg.
Wellwell, klättergrejorna var redan i bilen, så jag svänger iväg mot Skallaberg, måttligt sugen nu,
trots att solen slår in i bilen och Mumford & Sons skrålar ut sin förbannade livsglädje ur högtalarna.
Tillochmed deras banjo hånar mig och mitt elände.
Kommer fram till klippan efter den vackra promenaden genom granskogen, som nog egentligen var alldeles särdeles vacker just denna morgon, med fågelsången, den starka vårsolen och doften av barr. Borde varit glad, men fan, som sånt där tenderar att suga musten ur en.
Parkerar ändalykten under den mäktiga takväggen, och drabbas väl av nåt som närmast kan liknas vid Hällersyndromet.
Den här väggen ÄR mäktig, och
Pionjären (som jag hade tänkt göra) såg ut att vilja käka upp mig levande. Modet sjönk från nollan till -20° i bröstet, och jag tänkte att "Jaja, det blir nog ingen klättring idag. Får försöka njuta av att bara vara runtomkring det istället, och att vara ute".
Sprang på Johan, som just drog ner rep från sitt projekt, och kollade en stund när han slant av en mycket fin, men brant och stenhård boulderslabb nedanför takväggen. Undertecknad fick också äran att slinta av några gånger.
Sen var det dags att säkra honom på projektet.
En stenhård, fin spricka i övre sjuaregistret, kanske högre, vem vet?
Den här ledens insteg är en separat led som heter
Baron Bosses Botgöring, en fin 7- som han hade satt upp några år tidigare. Består av en hangeltravers, tre ganska så hårda rörelser, och sedan lite lättare klättring upp till ett ankare.
Den har den speciella karaktären att traversen börjar nästan i markhöjd, men marken sluttar kraftigt, så när man väl kan lägga första säkringen är man vips 4 goda meter över backen (som är en hylla egentligen, med ytterligare 7 meter ner)
Provade på topp och satte den till min stora förvåning på första försöket. Tydligen har vinterns träning gett resultat, roligt att upptäcka! Gjorde kruxet tre gånger till för att vara säker på min sak, innan det var paus, och mer säkring av Johan på projektet.
Två rejält ärliga försök gjordes, med den nya betan, men inte heller den här gången ville berget släppa förbi honom.
Misstänker att den leden kan åka på en eller annan stjärna när den är gjord, sprickan ser magisk ut. Magisk och elak.
Min tur.
Pårackad med två friends och en kil, ut på traversen, lite nervigt är det, men egentligen ganska lätt klättring. Smäller in mina två bomberfriends i tvärsprickan, varav den ena, en röd Totem, lägger sig perfekt i en liten slot. Dunder!.
Flyttar om fötterna lite, och tänker att jag nog börjar känna av de där tre övningsrundorna i underarmarna nu. Sträcker mig upp efter krimpen med vänstern, mer fotflytt, upp med vänsterfoten på kanten, och drar mig upp, högern på nästa lilla krimplist.
Den här rörelsen gör Johan statiskt och utan mellanlandning, men jag är kortare än honom.
Börjar pumpa här, det är överhäng, och jag hänger på två krimpar.
Laddar på och catchar greppet….hemma! Nåja, nästan.
Säkringarna är i fothöjd, men jag måste göra ett par rörelser till innan jag kan lägga kilen, som även den är bomber. Lätt scrambling sen, och jag klipper ankaret på min första led i den här graden.
En vän sa sen att jag skulle akta mig för gradträsket, och visst, men nog är det skönt att få lite kvitton ibland på att det går åt rätt håll.
Obligatoriskt fika sen, och från ovan fick vi sällskap av Simme å Desirée som bestämt sig för att suga märgen ur livet och tälta å klättra på klippan i dagarna två.
Jävla lyckostar, tänkte jag surt och missunnsamt, och beslöt i ren förvirring över min senaste framgång att ändå göra den allting uppslukande
Pionjären, 6, (vars
pappa just nu får alla våras tankar i sin rehab från ett otäckt fall)
Flash, med jävligt mkt beta, men det är ändå en push av "onsight"graden.
Leden börjar inne i en kamin, passerar ett tak, sen är det överhängande hej-å-hå klättring till toppen, c:a 20 meter upp.
Kaminerar mig alltså upp, får i lite bra saker och går ut i taket på skitsteg, men med bra jam.
Några roliga och tunga rörelser runt takläppen leder upp mig i vad jag trodde skulle vara lite vila, men istället blir en off-balans layback, och här håller jag på att susa första gången.
Finner mig märkligt nog, och når de goda greppen.
Dessa grepp bjuder dock ingen längre vila, p.g.a överhänget,
man får jobba på istället, upp till en hylla.
Därefter vidgar sig sprickan rejält.
Tur att man har en Camalotsexa på selen då!
I med den, ett move upp, i med en 5:a,
Hugg i och dra, och rätt vad det är har jag gjort det. Uppe på en hylla som en närliggande led signerad mig själv, kommer ut på.
Välbekant mark, alltså, och härifrån är det Cruising with Reuben and the Jets till toppen.
Efter nedfirning fick jag även äran att beskåda, fota och filma Simme när han i allra finaste stil gjorde den
tre-stjärniga 6minusen
Glesbygdsstege (även den en av Martins kreationer på klippan), som han av nån outgrundlig anledning hållt på tills nu, och som inte skulle skämmas för sig på det bästa Bohuslänska berg.
En makalöst gåpåig runout var även skoj att få på film (som kommer framöver)
Det som från början kändes hopplöst och trist, förvandlades till en riktig kanondag klättermässigt, en superdag solåvårmässigt och en suverän dag vänskapsmässigt.
Tackar till de inblandade,
You've probably made my klättersässong.
Johan R laddar upp för Abra Makabra
