Dead Man Walking

Hej bloggen. Det var längesedan sist. Minns du mig?

 Jag tror att jag till stora delar är samma som sist vi sågs, men somligt har förändrats.
Kanske är det därför du ser på mig så där lustigt, som om du försöker minnas mig,
men bara har det på tungan?

 Det var strax efter nyåret som jag tog livet av mig. Eller rättare sagt, det livet jag levde.
Satte på mig en ögonbindel och hoppade.
Jag befann mig innan jag visste ordet av i en gråsimmig sörja av tankar och minnen och gamla röster och kärr och träsk.

Somliga, har jag hört, kallar det Limbo.
 De levande dödas rike, mellantinget mellan helvete och himmel, med alla tid- och rumsgränser utsuddade till ett blekt intet.
 I detta hav av självförintelse simmade jag så våren igenom, tog hand om resterna, samlade ihop, städade och slängde, vandrade som i en dröm, den sortens dröm man bara vill vakna ifrån.
Visst var jag död, och jag skulle förbli så ända tills den Gyllene Älvan tyckte att det fick vara nog,
sträckte ned sitt trollspö och bara helt lätt snuddade vid min axel en kväll tidigt i Juni.

 "Dags att leva igen. Vakna!"

 Pling. Det var ett sms från Simme som väckte mig från de dödas rike.

 "Vi sticker till Tunaberg imorgon bitti. Bortavaro: Okänd. Övriga mål på färden: Okända." 

Den ovissheten passade mina trasiga nerver alldeles utmärkt, jag rafsade ihop klätterstuffet, tält å vad mat mitt nya kylskåp kunde uppbringa, fick några timmars sömn, och sedan bar det av.

Skönt att få lämna stan ett slag, lämna de lösa trådarna, lämna flyttstöket, lämna rädslan och sätta grillen i riktning mot bergen.

 Och det var verkligen en återuppstånden man som rackade på där vid foten av berget, som tog upp sina vänner på Graviditetsleden, gjorde upp med Ricks Utsteg, 6, solade några treor på Fissurplattan, onsightade fler sexor där,
onsightrekord sen på en 6+ vid toppen, Till vänster om toppsprickan, samt ytterligare en 6-, Toppsprickan,
och som på den sista dagen fick äran att krossa sönder fingrarna på den vackra men stenhårda Stålfinger.

Min livs andra 7-, och jag tror att det nya livet kommer att bli riktigt bra, om jag får ge det lite tid och:

Lära mig andas på kruxen.
Lära mig sätta fötterna på rätt ställen och med omsorg.
Lära mig ta smärtan när man skakar ur i ett fingerlås.
Lära mig ta runouterna med ro när de kommer.
Lära mig att lita på bitarna jag lägger, och veta att de håller för fall.
Lära mig att förr eller senare så kommer den där juggen, det där lägget, den där vilan som räddar alltihop.

 Inget är över förrän den feta damen sjunger. Någonsin.

 

                                               Stålfinger, 7-