Let's tejk a sväng till Bohus

Ur den rena avundsjukan såddes en dag i sköna maj, det frö som skulle växa och gro, och till slut blomma ut i fyra fantastiska dagar på Bohusläns storslagna klippor.
Ett gäng vänner hade just begivit sig iväg till legendariska Peak District för tio dagars gritklättring, och när smsen om den ena superleden efter den andra började plinga i min telefon, tänkte jag, nej, jag måste också åka på klätterresa.

Allteftersom tiden gick, anslöt den ena efter den andra till idén, och till slut blev vi, förutom nästan hela Grit-klick, ett rejält gäng som packade matlådorna, putsade racken, la upp planer och med drömmar om de stora lederna glimmandes i ögonen begav sig av mot Bärfendal, och klubbstugan.
De kommo från öst å väst, och några anslöt tom ända från Arvika.
Stordåd av sällan skådat slag ägde rum under dessa dagar,
klassiker efter klassiker betades av i en rasande takt, och fina bestigningar av såväl Torsketaket på Välseröd och Dangan Runner på Galgeberget satte den här HK-träffen på kartan som en av de trevligaste och storslagna genom tiderna.

Det är såna här stunder som gör att klättringen blir mer än bara nästa move, nästa grad-push, nästa onsight.
När klättringen innefattar hela resan.
Från det första Replagskamrat Sökes-inlägget på forumet, via soffklättring av föraren, nedräkningen i fotokalenderform och delandet av förhoppningar ända fram till avresa.
Samtalen i bilen på väg upp till Bärfendal.
Den hastiga uppackningen av sakerna vid stugan och den påföljande resan till första Klippan.
Att efter en hård och rolig dag återvända, möta goda vänner och dela öl och skratt under plasttaket.
Att plötsligt varsebli en gigantisk albinosnigel som tagit plats i gemenskapen, lockad av ljus och god mat.
Att planera inför morgondagen, för att till sist törna in under tältduken med såriga, granit-törstande händer.
Att mot bättre vetande ge sig av på stora äventyr med osäker utgång,
ivrigt påhejad av de finaste vännerna man kan ha.
Att laga mat sen, nedanför, och med matta ögon se drömmande upp på linjen man just klättrat.

Den här helgen innebar stora steg för oss alla,
för några var det tunga grader och stora klassiker, för andra blev det första klättringen någonsin.
Oavsett gränser så sprängde vi dem alla med hästlängder.
Ett sådan här stor samling sköna människor kan ju inte göra annat än att inspirera till stora ting.

Let's fake a sväng to Bohus! from Mr. Rocknuts on Vimeo.

Den lille havfruen

Ute till sjöss, en strålande Augustimorgon.

Jag hade kollat på det där blocket förra gången vi var här,
och hela kvällen igår.
Gått å klämt på de fina formationerna på toppen,
gjort några lätta ståstarter i pissetofflorna.
Friktionen är enorm,
slopersarna vackert skulpterade
och östsidan på blocket brutalt överhängande.

Den ligger dock för nära vattnet för att kunna padda upp ordentligt,
varför en ny disciplin får instiftas för att klättra den: SWB.
Shallow Water Bouldering.

Solen värmer upp min kaffetörstande kropp,
sjöröken skingras och jag släpar ut en dyna ur ruffen.
Plockar fram bummelkassen och börjar kolla på allvar.
Stålborsten har inte mycket kvar att ge efter den senaste tidens myckna bumlande inne i Tranås,
och de sista stråna går åt ganska snabbt här. Lavarna är soltorkade och fossiliserade,
vassa kanter som skär in i fingrarna vid varje grepp.

Efter en stund har jag rensat ett fint men svintungt problem på sydvästsidan,
sittande laybackstart på crimpers, hålla kvar anspänningen och flytta upp handen till ett taskigt, bakvänt grepp...gång på gång flyger jag av, skinnet på fingrarna börjar nötas ut...

dags att skifta fokus. Går runt hörnet...men här då!
En lätt led, äntligen. Tji!

Får slita som ett djur även här. Det är bara två flytt egentligen, men
fötterna vill helt enkelt inte sitta kvar på klippan. Jag har funnit den enda kvadratcentimetern på blocket utan friktion, och just där måste jag ha högerfoten för att orka resa mig.
Till slut går det, och Havfruen I är satt.

Hade tänkt ge mig här, eftersom jag visste att den kanske finaste linjen,
på den överhängande delen, är på tok för svår. Har känt på den några gånger,
men det är bara för tungt. Då ser jag plötsligt en lösning!
Börja runt hörnet, en ganska tung resning på fina grepp,
ta toppkanten och traversera in.
Yes.
Det funkar efter några försök,
men mantligen upp från överhänget är i jävligaste laget.
Havfruen II.

Under tiden har min dotter Neha FA:at den lite lättare Havfruen  III, och frågar:
"Pappa, varför gick du inte här? Det var mycket lättare!"

En befogad fråga.