Börthdejjkracken

Det händer saker omärkligt med åren.
Helt tyst i bakgrunden är det krafter i rörelse, och man inser rätt vad det är när man tittar i backspegeln att man:
* börjat gilla syltlök. Hejdlöst.
* tycker Gammeldansk å mörk choklad är riktigt gott (dock helst var för sig)
* att sommarledighet å för mkt värme egentligen bara är ett jävla påhäng.

Den sista insikten kom jag till iår, och hösten har varit efterlängtad.
Svalka för hjärnan och kroppen, och sådärlite lagom mycket struktur på livet.

Lördagen som var, bjöd på en av årets kanske vackraste dagar, sådär underbart inbjudande som bara en höstdag kan vara:
Kvicksilvret visade 10 grader, och luften var hög och klar när jag klockan 07.30 torkade daggen från vindrutan, hämtade upp ett par goda vänner och drog till Jonsbo.

Anslutande vän Johan R lät från Eksjö meddela att han också låg i startgroparna, och när vi satte grillen österut, infann sig en känsla om annalkande stordåd i magtrakten.
Det skulle bli en bra dag.

Framme, topprep riggades, och vi turades om att känna på Kennys Krack.
Undertecknad har ju jobbat rätt hårt på den under sommaren, det går åt när graden ligger ett par snäpp över maxet.
Så anlände först Kenny himself, som upptäckt den fantastiska klippan, men själv ej ännu varit där, och kort därpå Johan R.

Jag rackade på för att göra ledpress, sist hade jag tagit ett långt fint fall på leden, men jag trodde nog att den här dagen skulle bli The Day då jag satte åtminstone biten upp till hyllan.
Det sket sig förstås kapitalt, men några meter till blev det allt, innan en onödigt, men bra placerad camalottvåa tog mig.

Vidare topprepning av Kracken, och sen hade Johan R mustrat upp mod och lust att göra sitt försök. Efter några urglidningar på den tidigare, var taggen enorm,
och det faktum att vår vän på måndagen skulle korsa förtisjustrecket, gjorde väl att han inte kunde tänka sig en bättre present än att ta leden.

Upupandaway he goes, och efter en tung och lite pumpig inledning, med betydligt stabilare slut, satt han så på toppen å pustade ut.

Som en lite hommage till en vän å mentor, satte jag ihop den här rullen.
Grattis på födelsedagen!

Jösses Amalia! (Shoot-out på Småländska Höglandet)

Fredagen den sextonde september var dagen då Småländska Höglandet sattes på kartan.
Herrn som tryckte ner nålen heter Petter Restorp, och skådeplatsen var Amaliagrottan.

Några veckor tidigare hade en öppen inbjudan gått ut om att komma å sända, och det visade sig snabbt att en spricka av den magnituden gjorde intryck långt utanför Sveriges gränser.
Några av landets starkaste klättrare hade gjort tappra försök under de här två veckorna, och en efter en hade de fått bege sig hemåt med camalot4:orna slokandes mellan benen.

Igår var hursomhelst dagen då Petter kom, i sällskap med Hanna Mellin, och som förväntat blev det ingen match. Eller, det blev det nog, men leden gick på andra försöket.

Slagsmålsklubben, Grad 8.
(Men jag anar att det är sån där mystisk mellangrad, ungefär som offwidthgraderna, där man egentligen inte kan relatera till nånting eftersom det är så mystisk klättring.)

Nu ska jag inte brodera ut mig i det där nå mer, det får de göra som var på plats, och bilder å berättelser lär dyka upp på en blogg nära dig inom kort.

Vad de båda klättrarna gjorde efter det? De gjorde det alla klättrare med självrespekt bör göra när de är här: besökte Kennys Crack.
Det gjorde vi också, jag å Martin, och vi anlände runt 5snåret på kvällen.

Vid klippan låg krutröken tung, och det stod klart att de inte haft alltför stora svårigheter: tickat, hoppat upp i sadeln och ridit västerut igen, efter en shoot-out på Småländska Höglandet, vars like inte skådats sedan Lifvens dagar.

Hur det gick för de båda aspiranterna?
Nja, det närmar sig. Vi fick iallafall lite övning i filmtekniker.
Kanske blir det en lite längre rulle framåt nästa år eller så.

Frukost vid Kennys Crack

Det finns mycket tyckåtänk angående stilen på en bestigning.
Man skiljer mkt noga på Onsight (som betyder att man inte har en endaste förhandsinfo om leden), Flash (som innebär att man har info om vilor, säkringar och dyl, eller sett någon klättra leden, och Redpoint, som helt enkelt är när man har övat in leden, antingen på topp eller på led, och fallit av).
Whatever. Klättring är klättring, och det ägnade vi oss åt idag, jag och mina fellow höglandsklättrare. Till den skaran räknar jag idag även de utsocknes trevliga människor som besökte oss över helgen. Ronny, Niklas, Petter, Joanna å Jonathan.

Skådeplatsen var Kennys Crack, Jonsbo, en led som jag håller på att jobba in.
Gradlimit, definitivt, men jag kommer en bit längre för varje gång.
Dagens framgångar fick mig t.o.m att tänka på ledpress i höst.

Petter hade ju förstabestigningen på leden, Ronny gjorde idag andrarepetition, Flash.
Båda herrarna är väl bekanta i grad 7, och gör leden utan större svårigheter.
Förstarepetitionen är dock den hittills mest imponerande.
För Niklas är det gradlimit, och han gjorde idag en storstilad Flash, av vilken det mesta hamnade i min kamera.

Håll till godo med filmen om en vanlig dag i en Höglandsklättrares liv.