Årets sista Kennys

Nionde oktober, 2011.
Termometern i köksfönstret visade på två grader minus
när jag plockade undan efter frukosten, fyllde termosen med kaffe och drog på mig ytterkläderna.
En välbekant känsla när jag slog upp ytterdörrn för att packa in grejorna i Martins bil, som just stannat utanför: Vintern var i antågande.

Dagens mål var, som det varit i stort hela sommarn: Jonsbo, och det sista ledförsöket på Kennys Crack.
Jag hade kommit en bit närmare varje gång, även om det vissa dagar bara rört sig om nån halvmeter, så jag var som vanligt supertaggad. Andra som var taggade var Älgarna, särskilt 10 och 15taggarna. Taggade på att löpa som bara den en månad framåt.
Nu skulle älgjakten dra igång:
Halsstarriga gamla män med begynnande artrit, dålig syn och ett sjujävla humör skulle imorgon inta jakttornen för att, som det heter, "reglera viltstammen".
Det faktum att ett dylikt älgtorn befinner sig på högst skjutvänligt avstånd från Jonsboklippans maffiga frontvägg, får en att misstänka att man inte är sådär vidarevärst välkommen när det ska pangas ihjäl älgar. Alltså, sista chansen.

Efter några uppvärmingsrundor, som visade att kroppen var i hyfsad form,
gjorde kamraten Martin ett rejält framsteg, då han på topprep tog sig förbi den gäckande traversen, upp på hyllan, och därifrån nästan hela vägen upp till taket.
Det var honom väl unt, han har slitit hårt på leden, och idag gick det äntligen.

Jag rackar på, för-förlänger alla nödvändiga kammar, utom, som det skulle visa sig, den viktigaste, och ger mig av.
Jammen på traversen sitter som en krocketklubba på smalbenet, den gassande solen i ryggen tillsammans med den höga, tiogradiga luften ger mig en märklig energi, och det känns som om allt rullar min väg idag. Tidigare på led, har jag alltid fallit av innan hyllan, men idag är jamsprickan en ren njutning, hårt och tungt, grymt och vasst, ljuvligt och solitt.
Jag finner mig själv på hyllan, pustande och stånkande som en gammal rostig Grålletraktor, mosar i en fyra och samlar ihop mig själv ett slag.

Sen upp, testar att stämma upp idag, som jag sett andra göra men aldrig gjort själv.
Det är MYCKET lättare än laybacken, men WHOPS, så slinter en fot, stegen är minimala och dessutom snorhala. Blir hängande i underarmen, får ihop det och hittar steg igen.
In med femman under greppet, flyttar om den lite, förlänger, och sen upp.
Halkar igen. Jävlar. Nu börjar det bli blött, sitter femman bra därnere verkligen?
Får slita en stund, som i trans, och vaknar till när jag sopar hjälmen i taket.
Jaså, är jag här redan?

Efter rätt mycket bökande och letande på selen, hittar jag trean, kör upp den i taket och klipper.
Det är här jag förstår hur trött jag verkligen är, helt slutkörd, och tillråga på allt så är det blött här. Inte mycket blött, men sådär lagom sliskigt för att självförtoendet ska börja svikta.
Trycker i den andra trean, det är ingen Camalot, utan en blå DMM två-stams, som nog snarare är stl 2,5.
Passar sådär, rätt utkammad och wobblig, och nu märker jag att jag glömt förlängning till den essentiella tvåan som ska sitta under läppen.
Helvete.
Vad gör jag nu?

Klipper treorna med en gemensam 120, och försöker fippla ihop den andra 120-slingan till en duglig förlängning åt tvåan. Trassel. Pump. Halk. Skit också.
Ångrar mig lite, och klipper repet kort i treorna igen. Fan också, inte fega ur nu!

Går upp och kikar under läppen, här har jag inte vart förut. Det är grusigt här, och det sluttar mer än vad jag var beredd på.
Backar ner. 120 slingan till tvåan vill sig inte, den trasslar in sig i allt den kan, och nu rinner orken ur mig.

"TA!".

Jävla skit.
Men jag är innerst inne inte så ledsen, eller besviken för den delen.
Jag har klarat mig längre än nånsin förr, och i grad 7, och på en av de absolut finaste leder jag varit uppe på.

När Martin vänder grillen hemåt, och mina ögon tomt stirrar ut över den brinnande höstskogen, infinner sig en lugn och innerlig glädje.
Glädjen i att få klättra såna här leder,
med såna här vänner, på såna här dagar,
den kan man inte byta mot nåt.