Inomhus schminomhus

Skinnflådd -

inomhusklättringen

bryter ner mig

……………………………………….

Den lilla Haikun får sammanfatta dagen,

medan fingertopparna skriker av motvilja vid varje tangenttryckning.

Men blogg - aj! - ar man så gör man.

Då är det som på sloperkruxet - det gäller att hålla i.

Idag gick del två av Höglandsklättrarnas bouldertävlingstrilogi av stapeln. 

Den första var i Sävsjö i November, vilken renderade mig en sjätteplats å den jävligaste av fotstukningar.

Liksom:  "Kul att du kom, å här är en smäll på käften som tack för att du ställde upp".

Tog tre månader, sen var jag i hyfsad shejp igen.

Idag: Eksjö.

Ett trettiotal välskruvade och kämpiga problem, fick väl gjort ett knappt tjugotal av dem. Ingen stukning för mig, men väl för en annan stackare som damp i golvet, och nu kollar på 3 månaders aptrist rehab.

Johan H på en bökig historia

Jag på en mindre bökig

Mia kör brant

Den tredje tävlingen håller vi i Tranås den 9 april, känn er välkomna! Undviker jag skador då, ser jag fram emot en lysande klippsäsong. Det är ju trots allt på klippan jag vill vara, och, ja - inomhusklättringen är ju vansinnigt påfrestande på kroppen.

När hörde du talas om att nån hade spräckt en pulley utomhus sist?

Det sker säkert, men de flesta överträningsskador inom klättring tror jag sker inomhus.

Värma upp. stretcha, blablablabla…skiter man väl i? På' t ba! 

Nä, kanske får suga i sig faktumet att man är över trettistrecket nu, och lär väl inte bli vigare precis.

En trevlig detalj med dagen var att jag gick å vann en sån där fin buff som nu ska pryda mig från nacken och upp i olika konstiga knopar. 

Det går tillochmed att göra en piratmössa av den. Fränt. 

"Aaar, aarr, she blows!" hördes han ropa från utsteget på Tuborg. 

Ska bara skaffa en sabel till, sen man kan tampas på allvar med sina runout-demoner.

En tristare detalj var att vi hade tänkt åka till hemmaklippan Skallaberg på hemvägen, göra Glesbygdsstege. Lite After-Boulder.

En klockrent 3-stjärnig 6-, brant hangel, 20 meter. Har både lett den å gått andreman flera gånger, men ack, sicken trevlig led det är. Tål repetition in absurdum.

Taggad som stryk, racket låg och sjöng lockvisor i baksätet och kvicksilvret lovade sånt där fint Karlssons-Klister-stick.

Glesbygdsstege, 6-, andreman, 2010

 TJI! Alla farbara vägar till klippan var blockerade av snö, sen träd, åså snö igen. Lägga på is. Hoppas på sol. Kolla igen om en vecka.

Sån är den, klättringen. 

Och icke-klättringen med för den delen.

Att tänka på klättring

Klättring är fördärvligt.
Starkare drog har jag nog inte hört talas om.
När minst 80% av ens vakna tid går åt till att tänka på klättring, gå igenom leder man vill göra i huvudet, kolla väderprognoser och hoppashoppashoppas att tiden går fort till nästa gång, då kan man nog definiera sig själv som "hooked".
Jag vet att jag delar det här med många andra, jag är inte ensam, men nånstans gnager en misstanke om jag ändå är lite lite extrem.

Sitter med inlämningsuppgifter i Biologi såhär på kvällskvisten, och mitt uppe i en förklaring av Osmos, befinner sig min hjärna på kruxet på Kimstalogik, Korpberget.

Kimstalogik, 6 , Korpberget

Kommittar, och tar klivet upp i sprickan från den lilla hyllan, etablerar mig, försöker få till det där grunda och taskiga handjammet, glider,  håll i nu...Pang!

Tillbaka i soffan igen.. hur är jag funtad?

Förhoppningsvis helt normal.
I likhet med andra droger, tar klättringen gärna över.
Till skillnad från andra droger, är den inte övergående.

Finns det ett hem för såna som oss?

Göteborg ja..

Skulle ju skriva några rader om årets egentliga klippremiär, om inte annat för att elda upp mig lite inför Climb-in å annat skoj som väntar runt knuten. En del är saxat från HK-forum, där vi brukar vika ut redogörelserna för allt kul som händer runt om på diverse klippväggar. Dock måste jag ju fylla bloggen med, så vad passar bättre än en story om en sån här kanondag?


Det var alltså jag å klätterkompisen Desirée som gav oss av från ett 6-igt Tranås mot ett 5+igt Göteborg den sjätte mars. 6- var vad kvicksilvret visade, och 5+ var vad vi klättrade.


Min historia med psykknäckaren Gunnars Skräck, 5+, började på Climb In för ett knappt år sedan, då jag som ganska nydanad tradklättrare hängde med ett gäng inte så nydanade herrar för en fyradagarsodysée i skräck och glädje. Det slutade i katastrof den gången. D.v.s, förstarepan var ju lugn, men när man ska kliva ut i luften på andrarepan, vill det till att ha nerverna på insidan av kroppen.
Fick backa av.


Nytt försök senare under sommaren slutade likadant, så jag hade egentligen bara den leden som absolut måste, tänkte att den tar vi först..


3- när vi anlände vid skivblocket kl 9, men solen hade legat på en stund, och efter förstarepan hade vi fått den där första tok-frysen, som förhoppningsvis innebär att blodomloppet går bärsärk resten av dagen, och man slipper frysa mer.

                                                                      Is vid insteget


Andrarepan gick fint nu,
och minnet av VÄRLDENS LÄNGSTA RUNOUT  på slutet var inte riktigt sant. Visst, han är en otäck jävel, Gunnar, men det rör sig snarare om två meter ovanför säkringen, än tio. Tillräckligt för att rubba mina sinnen, iallafall. 


(andrarepan i korta ordalag: Man startar från en hylla, som man kommer upp på efter första, klättrar upp och ut över kanten igen, vilket innebär 15 meter luft under fossingarna. Ut i en horisontalspricka, fipplar i en kam och reser sig till spricka nummer två. Sen är det runout upp i en liten groove, på knoppar. Brrr.)

Desirée följer upp i den läbbiga grooven

Efter den gav vi oss upp mot Övre Väggen, där Spagaten, 5+, stod på tur. Det här var onsight, som tur var var leden både välsäkrad, lättklättrad, lättläst och fin, så den gick fint. 

Eksjövännerna Johan H, Johan R å Jonas hade anlänt, och samtidigt som jag tog upp Desirée, kom Johan H uppknatande på Rampfeber bredvid, i förmodat fin stil. 
Bland deras bestigningar måste nämnas Jonas av Spagaten, som renderade honom ett förstemansfall med en utandning som borde fått personalen på Utby Vårdhem att rulla fram droppställningen och bäckenet på stört. En stukad kil vittnade sedan om ett fall som var både fint och gick väl. 

Jonas gör upp med Spagaten

Uppeldad av Jonas susare (i ren empati, såklart), gav jag mig på nästa 5+, Snett åt höger, som Johan H nyss omtalat som "lätt att göra väldigt fel på, men också lätt att göra rätt på". Jag gjorde väldigt väldigt fel, och valde en väg som höjde graden till nånstans mellan 6- och 6, och SHWOPP, så hade jag pumpat ur och hängde fint å dinglade i min blåa Mastercam. Som satt på två lober.

What the heck. Att läsa förare är överskattat (då hade jag tydligt sett leden drar av åt höger mitt på, och inte rakt upp på minilisterna..)

Nyttigt att falla så här tidigt på säsongen, och inte det minsta nedslagen toppade jag ur den tio minuter senare, på nåt konstigt sätt nöjd. Får bli en revisitation på Climb In. 

Martin N's bror Andreas dök upp och hälsade på, och följde mig på Snett åt Höger, dock utan fall som den kompetente klättrare han är. 

Därefter gick dagens stora event av stapeln, Desirée skulle göra Tradpremiär. Leden Tjabo, 4-, på sidan av Övre Väggen valdes, dels för att hon följt på den en gång, dels för att den är välsäkrad och lätt. Hon hade huvet i behåll, och la i stort sett bra säkringar hela vägen, och utan nåt större bendarr. 

"jo, jag visste nog att den där kammen var dålig, men jag fick inte till det, så jag sket i det och gick på"

- Helt tillrättalagt psyke 

Happy as shit!

Efter den triumfen, var klockan framåt fyra, och vi gjorde Kenneths Led , 5, som avslut. En riktig stjärnled, men som jag backade av på i somras p.g.a svaga nerver. Den här gången var det soprent till toppen, och den lovande vårsolen slängde sina sista strålar på mina bara fötter uppe på stand medans Desirée gick andreman. En lysande dag tillända, och med löfte om mycket fin klättring i år. Måste till västkusten BETYDLIGT mer. 

                                                         Stand på Kenneths Led. Barfotapremiär!

Icke-klättring i vårsolen

En inställd spelning är också en spelning,
sa Ulf Lundell, efter att de tappra försöken att få honom att nyktra till medelst kalla havsdopp å kaffe misslyckats, en gång på Öland på åttitalet.

En icke-klätterdag är också en klätterdag, säger jag,
och börjar redogörelsen för dagens vertikala eskapader med en vårbild:

Håller alltså på att rensa upp leder på en 35 meter hög sva-klippa utanför stan.
Ingen märkvärdig klippa, inga stjärnor eller så, men bara det faktum att det tar fem minuter dit, och anmarschen är 10 meter, gör att den ändå borde få nån slags stjärna.

Befann mig på toppen imorse runt 8, 6 minusgrader strålande klart.

Projektet som står under rensning blir en ganska hårig historia som sträcker sig alla de 35 meterna, börjar med ett slabbigt och tunt insteg, långt till första säkringen och med flertalet läbbiga runouts. Det slumpar sig även så att runoutsen på nåt mystiskt vis sammanfaller med att klättringen blir tunn å balansig.

Ska bli roligt att göra den, när jag gjort upp med diverse lavar å tuvor som bestämt sig för att göra livet surt för mig, tror den kommer landa nånstans i 6:a-registret, på det psykiga sättet.

Här hänger man alltså, prydd i Stetson, halvvägs ner och hoppas att nån av de goda vännerna snart ska mösa sig ur fisvärmen och komma ut för lite klättring.
Det skulle dröja ett tag, men när jag nästan var redo att lätta, dök Martin N upp.

Martin är bissy med skidtillverkning (klicka på länken! Nej! Jag är inte sponsrad, inte ett skit! Det är av ren medmänsklighet!) den här tiden på året, och har inte hunnit känna på nån klippa än, varför jag insisterade på att han skulle hoppa upp å göra den första linjen jag sopade upp på berget, en 5-, även den med lite högt till första säkringen.

Stabilt å fint, även om den var lite blöt här å var av smältande is. Solen hade träffat klippan nu (från 10-tiden ligger solen på hela dagen, trevligt!) och skötte entalpiförändringen i isen på ett föredömligt sätt.

Efter att ha avverkat två barnkalas inom tre timmar, tog jag på seneftermiddagen en liten promenix i nejborhoodet för å kolla en potentiell boulder som jag kollat på från vägen, och det visade sig faktiskt vara lite intressant. 4-5 meter hög, med åtminstone 4 klockrena linjer, några såg hyfsat styva ut också.

Nu är jag ju ingen bouldrare, lika lite som sportklättrare, men visst kan det va kul att bara knata runt husknuten när suget tränger på?

Det som var mindre roligt var att nån apslö husägare tyckte att den undanskymda platsen var en lämplig avdumpningsplats för hans gamla stuprör, som nu låg och rostade på marken nedanför. En hel del annat skräp också, bl.a en gammal telefonstolpe som låg och läckte impregnering. 

Blir så vansinnigt arg när folk behandlar naturen så nonchalant. Kanske extra arg för sånt, sen jag började läsa miljökunskapkursen. Imorrn ringer jag och skvallrar för kommunen. 

Tänka sig att en ickeklätterdag kan innehålla så mycket klättring, och ändå inte.

Tankar om "utesäsongen".

För å få lite fart på bloggen, eller bara för att jag lider av fingerdiarré kanske, tänkte jag kolla det här med begreppet "utesäsong" lite.
Idag damp det rykande färska numret av Bergsport ner i lådan, och i Liungmans lysande ledare, som raskt fick mig att längta efter solvarm klippa (bra skrivet, John!), så fann jag följande formulering, eller nåt i stil med: "Utesäsongen börjar inte i maj, den börjar när solen tittar fram.." eller så (förmodligen felcitat, men andemeningen var sådan).

Det är klart att det i ledaren är "klippsäsongen" som avses och inte "utesäsongen", då jag vet att skribenten är en aktiv isklättrare den frusna delen av året.

Tyvärr blir det inte utesäsong nånsin för en del, de hänger på klättergymmet höst å vintertid, å ägnar sommarn åt å bada. Synd, kan jag tycka, (högst personligen) då jag själv fick smak på att det är uteklättring som är livet (!) ganska tidigt i "karriären", när en klubbmedlem hipp som happ frågade om nån skulle med och isklättra. Självklart, skrek jag, å pang så var jag fast.

Det är ute jag hör hemma, även om inneklättring kan va ett nog så nyttigt komplement (läs: träning inför klippan). Det har fått mig att återupptäcka min gamla kärlek till naturen, och spelade säkert en avgörande roll när jag bestämde mig för att ta tag i min gamla dröm att bli biolog. Den uppförsbacken, med ofullständiga betyg från en estetutbildning, var inte ens brant sva. Det har vart toköverhäng, säkert 7-, hela vintern. Men det funkar.

Så här har "utesäsongen" sett ut so far i år:

2:a Januari: Wystrännan, Kisa, WI4. Johan R har just lett, 35 meter Skotsk Gully i södra Östergötland.
Står på To-Do-listan.

6:e Januari: Undertecknad leder 15m fruset vattenfall, Stalpet, Aneby, c:a WI3. Lätt, men sprött. Fullt flöde under isen..

23:e Januari: Yours Truly tar bild på stand, efter c:a 40 m WI3, Klevberget, Kisa. Spännande bestigning, med lite oväntade mixinslag..

28:e Januari: Dörraberget, Svanasjön, Sommen. Jag ledde det vänstra hyllsystemet, 60 meter, c:a WI4. Martin N tog det mixade insteget först (brr, psyke..), samt klippte stora fallet WI4, utan tvekan. Det syns bitvis till höger. En av vinterns finaste dagar.

28:e Januari igen: Martin N sprutar is på toppen av Dörraberget.

11:e februari: Satte mitt psyke på prov, gav mig på en m5/6 på hemmaklippan strax utanför Tranås. Slutade med bailad led och avfirning i ovanstående rigg. Shitpomfrit, men man tager vad man haver!
(fotnot: Tog leden nån vecka senare, med mkt hjärta i halsgropen. Tuffast hittills.)

6:e Mars: Utby & Fjällbo, på bilden Spagaten 5+, å Snett åt höger 5+. Båda onsajt, men den senare gick jag rätt fel på, vilket renderade mig ett fint förstemansfall i en rätt kasst placerad blå mc. Den höll. :)


Har hänt en del annat, men poängen är väl att "utesäsong", är ett konstruerat begrepp.

Fridens

Som så många andra..

...undrar jag lite stillsamt vad jag ska med en blogg till.
Som så många andra fixar jag en ändå.
Som så många andra, vill jag inte va med i fejsbuk, men ändå synas nånstans, nånstans lite mera avskiljt.

I ett hörn av en blogg, som handlar om klättring, t.ex, det borde inte locka så mycket folk, så man ändå kan va både med och inte liksom, lite så där blygt framfusigt, som det brukar vara i Sverige.
Missförstå mig inte, jag älskar den svenska mentaliteten, den där i-skymundankänslan, som gör att stordåd kan uträttas utan för stora förväntningar. (tips på fejsbukkgrupp, till er som har det: Vi som klättrar i mjugg)


Kan Plura, kan jag.

I år hoppas jag på stordåd. Vertikala dylika.
Började klättra för ettåetthalvt år sedan, på fyllan, en svensexa på stans klättervägg.
Paniskt höjdrädd, kom fem meter, sen skrek jag.

Nån månad senare var jag tillbaks, nykter, sugen.
Jobbfest den gången, men det gick två dar så var jag där igen med gode vän Johan, gick till taket, lycklig, rädd, adrenalinstinn, på topprep.

Tänk att det skulle dröja till man var nästan tretti (luktar kris, säger du? Luktar panik, säger du?) för att det skulle braka loss, det där stora som en del får redan som 7åringar på fotbollsplan. Jag var aldrig nån stjärna på fotbollsplan, on the contrary, en riktig katastrof faktiskt. Samma med bandy. Tennis. Basket. Men nu är det min tur, å den som väntar på nåt gott, väntar alltid för länge.

Lite skraj att förälskelsen skulle gå över förra året, när jag gjorde som jag brukar: Körde skiten ur det.
Var ute säkert 150 av 365 dagar, hängde med å klättrade is på impuls, ledde på tradsäkringar två veckor efter första klippremiären, hängde med ett gäng sköna tokstollar till Climb In i götet och fick mer kilturer under bältet på fyra dar än jag trodde var möjligt. Dessa tokstollar sparkade iväg mig på en resa, som, i motsats till vad jag trodde, inte tar slut.
Förälskelsen går inte över.
På måndag drar jag till stadshuset å hör efter om man kan gifta sig med sitt rack,
borde inte vara alltför krångligt.

Det här är inte en blogg om prestationer i första hand, utan för att försöka omsätta några mikrobitar av den där starka livskänslan i ord. Och om äventyret. Och bergen.

Låt mig citera Jonas, när han sammanfattade hela saken:

"...Och befinner sig där i zonen som jag bara funnit inom klättringen. 
Där det inte är hobby, sport eller tidsfördriv utan en avkrok till livet."

Ett vårtecken: Stand på Gunnars Skräck, Fjällbo, 6/3 2011