Göteborg ja..

Skulle ju skriva några rader om årets egentliga klippremiär, om inte annat för att elda upp mig lite inför Climb-in å annat skoj som väntar runt knuten. En del är saxat från HK-forum, där vi brukar vika ut redogörelserna för allt kul som händer runt om på diverse klippväggar. Dock måste jag ju fylla bloggen med, så vad passar bättre än en story om en sån här kanondag?


Det var alltså jag å klätterkompisen Desirée som gav oss av från ett 6-igt Tranås mot ett 5+igt Göteborg den sjätte mars. 6- var vad kvicksilvret visade, och 5+ var vad vi klättrade.


Min historia med psykknäckaren Gunnars Skräck, 5+, började på Climb In för ett knappt år sedan, då jag som ganska nydanad tradklättrare hängde med ett gäng inte så nydanade herrar för en fyradagarsodysée i skräck och glädje. Det slutade i katastrof den gången. D.v.s, förstarepan var ju lugn, men när man ska kliva ut i luften på andrarepan, vill det till att ha nerverna på insidan av kroppen.
Fick backa av.


Nytt försök senare under sommaren slutade likadant, så jag hade egentligen bara den leden som absolut måste, tänkte att den tar vi först..


3- när vi anlände vid skivblocket kl 9, men solen hade legat på en stund, och efter förstarepan hade vi fått den där första tok-frysen, som förhoppningsvis innebär att blodomloppet går bärsärk resten av dagen, och man slipper frysa mer.

                                                                      Is vid insteget


Andrarepan gick fint nu,
och minnet av VÄRLDENS LÄNGSTA RUNOUT  på slutet var inte riktigt sant. Visst, han är en otäck jävel, Gunnar, men det rör sig snarare om två meter ovanför säkringen, än tio. Tillräckligt för att rubba mina sinnen, iallafall. 


(andrarepan i korta ordalag: Man startar från en hylla, som man kommer upp på efter första, klättrar upp och ut över kanten igen, vilket innebär 15 meter luft under fossingarna. Ut i en horisontalspricka, fipplar i en kam och reser sig till spricka nummer två. Sen är det runout upp i en liten groove, på knoppar. Brrr.)

Desirée följer upp i den läbbiga grooven

Efter den gav vi oss upp mot Övre Väggen, där Spagaten, 5+, stod på tur. Det här var onsight, som tur var var leden både välsäkrad, lättklättrad, lättläst och fin, så den gick fint. 

Eksjövännerna Johan H, Johan R å Jonas hade anlänt, och samtidigt som jag tog upp Desirée, kom Johan H uppknatande på Rampfeber bredvid, i förmodat fin stil. 
Bland deras bestigningar måste nämnas Jonas av Spagaten, som renderade honom ett förstemansfall med en utandning som borde fått personalen på Utby Vårdhem att rulla fram droppställningen och bäckenet på stört. En stukad kil vittnade sedan om ett fall som var både fint och gick väl. 

Jonas gör upp med Spagaten

Uppeldad av Jonas susare (i ren empati, såklart), gav jag mig på nästa 5+, Snett åt höger, som Johan H nyss omtalat som "lätt att göra väldigt fel på, men också lätt att göra rätt på". Jag gjorde väldigt väldigt fel, och valde en väg som höjde graden till nånstans mellan 6- och 6, och SHWOPP, så hade jag pumpat ur och hängde fint å dinglade i min blåa Mastercam. Som satt på två lober.

What the heck. Att läsa förare är överskattat (då hade jag tydligt sett leden drar av åt höger mitt på, och inte rakt upp på minilisterna..)

Nyttigt att falla så här tidigt på säsongen, och inte det minsta nedslagen toppade jag ur den tio minuter senare, på nåt konstigt sätt nöjd. Får bli en revisitation på Climb In. 

Martin N's bror Andreas dök upp och hälsade på, och följde mig på Snett åt Höger, dock utan fall som den kompetente klättrare han är. 

Därefter gick dagens stora event av stapeln, Desirée skulle göra Tradpremiär. Leden Tjabo, 4-, på sidan av Övre Väggen valdes, dels för att hon följt på den en gång, dels för att den är välsäkrad och lätt. Hon hade huvet i behåll, och la i stort sett bra säkringar hela vägen, och utan nåt större bendarr. 

"jo, jag visste nog att den där kammen var dålig, men jag fick inte till det, så jag sket i det och gick på"

- Helt tillrättalagt psyke 

Happy as shit!

Efter den triumfen, var klockan framåt fyra, och vi gjorde Kenneths Led , 5, som avslut. En riktig stjärnled, men som jag backade av på i somras p.g.a svaga nerver. Den här gången var det soprent till toppen, och den lovande vårsolen slängde sina sista strålar på mina bara fötter uppe på stand medans Desirée gick andreman. En lysande dag tillända, och med löfte om mycket fin klättring i år. Måste till västkusten BETYDLIGT mer. 

                                                         Stand på Kenneths Led. Barfotapremiär!