Som så många andra..

...undrar jag lite stillsamt vad jag ska med en blogg till.
Som så många andra fixar jag en ändå.
Som så många andra, vill jag inte va med i fejsbuk, men ändå synas nånstans, nånstans lite mera avskiljt.

I ett hörn av en blogg, som handlar om klättring, t.ex, det borde inte locka så mycket folk, så man ändå kan va både med och inte liksom, lite så där blygt framfusigt, som det brukar vara i Sverige.
Missförstå mig inte, jag älskar den svenska mentaliteten, den där i-skymundankänslan, som gör att stordåd kan uträttas utan för stora förväntningar. (tips på fejsbukkgrupp, till er som har det: Vi som klättrar i mjugg)


Kan Plura, kan jag.

I år hoppas jag på stordåd. Vertikala dylika.
Började klättra för ettåetthalvt år sedan, på fyllan, en svensexa på stans klättervägg.
Paniskt höjdrädd, kom fem meter, sen skrek jag.

Nån månad senare var jag tillbaks, nykter, sugen.
Jobbfest den gången, men det gick två dar så var jag där igen med gode vän Johan, gick till taket, lycklig, rädd, adrenalinstinn, på topprep.

Tänk att det skulle dröja till man var nästan tretti (luktar kris, säger du? Luktar panik, säger du?) för att det skulle braka loss, det där stora som en del får redan som 7åringar på fotbollsplan. Jag var aldrig nån stjärna på fotbollsplan, on the contrary, en riktig katastrof faktiskt. Samma med bandy. Tennis. Basket. Men nu är det min tur, å den som väntar på nåt gott, väntar alltid för länge.

Lite skraj att förälskelsen skulle gå över förra året, när jag gjorde som jag brukar: Körde skiten ur det.
Var ute säkert 150 av 365 dagar, hängde med å klättrade is på impuls, ledde på tradsäkringar två veckor efter första klippremiären, hängde med ett gäng sköna tokstollar till Climb In i götet och fick mer kilturer under bältet på fyra dar än jag trodde var möjligt. Dessa tokstollar sparkade iväg mig på en resa, som, i motsats till vad jag trodde, inte tar slut.
Förälskelsen går inte över.
På måndag drar jag till stadshuset å hör efter om man kan gifta sig med sitt rack,
borde inte vara alltför krångligt.

Det här är inte en blogg om prestationer i första hand, utan för att försöka omsätta några mikrobitar av den där starka livskänslan i ord. Och om äventyret. Och bergen.

Låt mig citera Jonas, när han sammanfattade hela saken:

"...Och befinner sig där i zonen som jag bara funnit inom klättringen. 
Där det inte är hobby, sport eller tidsfördriv utan en avkrok till livet."

Ett vårtecken: Stand på Gunnars Skräck, Fjällbo, 6/3 2011