Icke-klättring i vårsolen

En inställd spelning är också en spelning,
sa Ulf Lundell, efter att de tappra försöken att få honom att nyktra till medelst kalla havsdopp å kaffe misslyckats, en gång på Öland på åttitalet.

En icke-klätterdag är också en klätterdag, säger jag,
och börjar redogörelsen för dagens vertikala eskapader med en vårbild:

Håller alltså på att rensa upp leder på en 35 meter hög sva-klippa utanför stan.
Ingen märkvärdig klippa, inga stjärnor eller så, men bara det faktum att det tar fem minuter dit, och anmarschen är 10 meter, gör att den ändå borde få nån slags stjärna.

Befann mig på toppen imorse runt 8, 6 minusgrader strålande klart.

Projektet som står under rensning blir en ganska hårig historia som sträcker sig alla de 35 meterna, börjar med ett slabbigt och tunt insteg, långt till första säkringen och med flertalet läbbiga runouts. Det slumpar sig även så att runoutsen på nåt mystiskt vis sammanfaller med att klättringen blir tunn å balansig.

Ska bli roligt att göra den, när jag gjort upp med diverse lavar å tuvor som bestämt sig för att göra livet surt för mig, tror den kommer landa nånstans i 6:a-registret, på det psykiga sättet.

Här hänger man alltså, prydd i Stetson, halvvägs ner och hoppas att nån av de goda vännerna snart ska mösa sig ur fisvärmen och komma ut för lite klättring.
Det skulle dröja ett tag, men när jag nästan var redo att lätta, dök Martin N upp.

Martin är bissy med skidtillverkning (klicka på länken! Nej! Jag är inte sponsrad, inte ett skit! Det är av ren medmänsklighet!) den här tiden på året, och har inte hunnit känna på nån klippa än, varför jag insisterade på att han skulle hoppa upp å göra den första linjen jag sopade upp på berget, en 5-, även den med lite högt till första säkringen.

Stabilt å fint, även om den var lite blöt här å var av smältande is. Solen hade träffat klippan nu (från 10-tiden ligger solen på hela dagen, trevligt!) och skötte entalpiförändringen i isen på ett föredömligt sätt.

Efter att ha avverkat två barnkalas inom tre timmar, tog jag på seneftermiddagen en liten promenix i nejborhoodet för å kolla en potentiell boulder som jag kollat på från vägen, och det visade sig faktiskt vara lite intressant. 4-5 meter hög, med åtminstone 4 klockrena linjer, några såg hyfsat styva ut också.

Nu är jag ju ingen bouldrare, lika lite som sportklättrare, men visst kan det va kul att bara knata runt husknuten när suget tränger på?

Det som var mindre roligt var att nån apslö husägare tyckte att den undanskymda platsen var en lämplig avdumpningsplats för hans gamla stuprör, som nu låg och rostade på marken nedanför. En hel del annat skräp också, bl.a en gammal telefonstolpe som låg och läckte impregnering. 

Blir så vansinnigt arg när folk behandlar naturen så nonchalant. Kanske extra arg för sånt, sen jag började läsa miljökunskapkursen. Imorrn ringer jag och skvallrar för kommunen. 

Tänka sig att en ickeklätterdag kan innehålla så mycket klättring, och ändå inte.