Den magiska sexagränsen

..har jag vart å nallat på ett tag nu. Känner mig långt ifrån bekväm där, men när jag började våga lita på mina säkringar så pass att jag kunde tänka mig att falla i dem, öppnade det upp en hel del.
Som idag, på Korpberget, Rimforsa.

Projekt nr 1: Caramba, 6-, 32 m ihållande jamklättring, tre stjärnor.
Backade ner från den i höstas p.g.a ett blött och viktigt jam 4 meter upp. Idag var det Cruising with reuben and the jets hela vägen, jammen satt som åsanisses gamla hatt och bättre klättring har jag nog inte haft. Å alltihop i stort sett onsight.

"Mycket klättring för pengarna", anmärkte Gustaf L när han följde, och erkände att han hoppats på mitt snara avflygande av nämnda led, på vilket han skulle få leda den istället...:) så fin är den.

De sista 15 metrarna av Caramba

Efter den upplevelsen, fick jag sen bevittna Gustafs onsightförsök av Titta jag flyger, en sexa Offwidth.

Det här är en kille som iallafall flashar 7- en bra dag, men jestanes vad han fick kämpa. Offwidth är äckligt, för att inte säga på gränsen till perverst. Hade ingen längtan att följa honom på den.

Projekt nr 2 för mig, Kimstalogik: En superfin jamspricka längs upp för en aréte, grad 6. Har fallit av den två gånger innan, men idag var förhållandena perfekta. Och så gör jag givetvis fel på förstacruxet, och ramlar av två gånger idag med.

Gustaf bestämmer sig för att onsighta den, vilket han också gör utan större svårigheter, och mitt mod stiger igen. Hade lovat vara hemma tidigt idag, långfredag som det är, så nu var det bråttom om jag skulle få ett försök till. Ganska trött nu, sexaregistret sliter märkvärdigt mkt på min 31åriga lekamen. Men magkänslan var bra, jammen satt, och till slut också hela leden.

Stor triumf för undertecknad, och nu känns det som det öppnar upp sig en hel del möjligheter klättermässigt. Får hoppas den känslan varar åtminstone över Climb In. Som f.ö bara är 6 dagar bort. Whopeee.

Liten film från äventyren på Korpbergets Västra Flank, med musik av den formidable Tom W:

Ett avskeds-fuck you från Kung Bore

Skallaberg stod kvar, visade det sig, trots det myckna snöandet under vintern.

Jag å Martin anlände strax efter halv sex, han med sina önskemål, jag med mina. Uppe på toppen bestämde vi oss för att tillfredställa hans först: Fear and Loathing i Nollberga hade två gånger tidigare gäckat honom. 
Inte p.g.a fallerat psyke (som var fallet för mig innan jag äntligen fick tummen ur), nej, första gången fastnade rephelvetet i granen nedanför och gick ej att få loss. Nästa gång vi var där, hade jag just gjort standet när det började regna. Fick toppa den blöt den gången, en erfarenhet som jag gärna inte delar med mig av. 

Hursomhaver, den här gången blev det av. Graden håller definitivt, leden ÄR inte hårdare än 4+, men jävlar vilken läskig historia det är. Konstigt, eftersom den är så välsäkrad. Och onsight blir den mycket spännande. 

Martin satte den iallafall, utan större svårigheter, och med mycken glädje efteråt. Bra psykträning inför säsongen, den där leden. 

Fear and Loathing i Nollberga

(Kort ledbeskrivning: Börjar från hängande stand 20 meter över backen. Traverserar nästan tio meter rätt ut i luften, försvinner runt ett hörn, varpå man tappar visuell kontakt med varandra, och med ett överhäng rätt i ansiktet på den känsligaste biten. Grad 4+. Psykgrad 70.)

Min tur sen, hade ju tänkt repetera Glesbygdsstege ett tag nu, och så fick det bli. Blev lika överraskad som vanligt, när jag firade ner över den, hur brant den är. Lustigt vad tiden gör med minnet. 

Upp, å i med en bra kam, trampa på några meter, så är man uppe vid stället där Grundrisse bryter av uppåt. 
Här hade jag för mig att man fick i om inte två, så åtminstone en bra kil. Valde fel ställe, visade det sig, när jag klev på och kilen började rackla, skulle inte hålla för utåtdrag..brr, tungt börjar det bli här, och jag fick hänga en stund från ett crimpgrepp medan jag ryckte till den, samt placerade en backupbit. 

Det är egentligen härifrån det börjar bita till ordentligt, och det var inte helt idealiskt att vara lite trött redan innan. Men..med en nypa tjurskalle och två kryddmått fallrädsla, går det faktiskt att ignorera rätt mycket mjölksyra, åså...yes! Fick ut foten på den lilla mikrolisten, i med en röding, och så var jag uppe på mellan"hyllan". Härifrån är det ju safeklättring sen, men på slutet jag var glad över de där dubletterna jag tagit med. Är man helt utpumpad, är det skönt att lägga nåt där, även om det inte behövs. 

Glesbygdsstege

(ang erosionen av klippan, så är Glesbygdsstege numera en bit berg fattigare, vilket gör varken från eller till egentligen. Hade väl gått 4 meter, just under Grundrisse, så krasade det till lite underligt i hangelkanten. Bände lite lätt, och fick en ansenlig sten i näven. Ett avskeds-fuck you från Kung Bore) 

Mkt nöjd sen i kvällssolen, och Martin å jag enades om att här nånstans ligger Limit. 6-. Sen vet jag inte hur rätt den ligger i graden, men med tanke på att jag sätter den här, men t.ex inte Kimstalogik på korpberget, så är det nog rätt. Även om jag tror att det är på den hårda sidan av 6-. 

Två stolta tranor flög förbi oss sen i ögonhöjd därovanför stegen, och skrek att det minsannan är sommar på gång. 
"Agree!" skrek vi tillbaka, och såg en ljuvlig klippsäsong torna upp sig borta vid horisonten. 

Rädslan är en illusion!

..det vill säga, för en del.

Var ute några timmar vid lokala klippan idag, med kompisen R.
Han hade inte klättrat ute på 6 år, men var nybliven ägare till en fint tradrack, och suget var det inget fel på heller. Vi bestämde att jag skulle leda, han följa, å så skulle vi se om han kunde leda samma tur.
Nemas Problemas, jag hoppade upp på Professor Drövel, vars första säkringspunkt befinner sig gott å väl 7 meter över backen. Rätt shaky var jag (nä, ledpsyket å jag har lite att jobba på, förhållandemässigt. Parterapeuten säger att om vi bara öppnar oss för varann, så kommer det mesta gratis. Men fru Psyche är en svårflörtad dam.) och översäkrade nog en del, väl möjligheterna börjat infinna sig. Men bättre mkt än litet.

Sen var det R's tur, up we go, och när han når första placeringen säger han att han nog hoppar över den. Gulp, tänkte jag, som ju visste att det bjöds på ytterligare runout efter den. Vilket resulterade i första kilen efter 15 m. Enormt stabil på fötterna, och uppenbarligen i huvudet med, gjorde han sin första tradled på 6 år, 25 meter, tre säkringar. En del skulle kalla det galet, men så lung som han var i klättringen, kan jag inte vara annat än imponerad.

Får jag en pyttebråkdel av det där psyket nästnästa helg i Utby, så vore det fasen om man inte ska våga falla av Tuborg. Eller bättre upp: Sätta den.

Ibland funkar man bara inte

Bouldertävling nummer tre i höglands-trippeln small av i lördags, och jag var hyfsat taggad. Allt kändes fint i kroppen och huvet när jag kravlade ur sängen. Nåja, lite mör efter efter fredagens jam-&-fallfest på korpberget, men inget allvarligt.
En stabil grötfrukost senare var jag i lokalen, för att finna att jag orkade - ingenting.
Efter 30 minuter och inte ett enda satt problem var jag redo att kasta in fullständigt.
Några hektiska skoldagar, torsdagens skruvning och Korpfallen hade nog satt sina spår after all.

Det fanns andra, dock, som tickade problem efter problem, trots att vi hade skruvat i hårdaste laget, i finaste stil.
Det konstaterades att den sammanlagda åldern på prispallen var 122 år, och åtminstone två av de tre klättrar 7:or före frukost.
Den tredje besitter förmågan att vila sig i form.

Mycket inspirerande, trots egna tillkortakommanden.

Det finns hopp, även om inte Tom Waits håller med:

"If you live in hope
  you're dancing
  to a terrible tune"

                                                        Vinnaren: Johan H
                                                         Foto: Simon G

Nyttan med att falla

Som en del av er redan listat ut, trots mitt svulstiga knattrande på tangenterna, så är jag på intet sätt någon styv klättrare. Började för ettåetthavt år sen, gick på trad för nästan precis ett år sen. Klättrat tokmycket sen dess, men haft stora problem med ledpsyket, och gärna velat placera saker ett par meter över huvet före varje move.

Hållt andan.
Hållt mig till femmor.
Lärt mig the tricks of the trade.

Tycker väl själv att jag lägger hyfsade bitar, men steget från femma- till sexaregistret har visat sig rätt svårt. Mest p.g.a att det är läskigt att falla i sina egna prylar.

En dag på senhösten förra året kom, som jag tyckte, genombrottet. En dag på Korpberget som renderade mig fall i såväl egna bitar, som i en gammal pitong. Allt höll, och jag kände mig enormt upplivad av det hela. För tusan, vågar man falla, så kan man ju gå på vad som helst!

Den här nyvunna kaxigheten fick mig sen att leda på isskruv i vintras, och gav mig en hel del trevligheter på kuppen. Very well, det är historia nu, nu är det vår igen och en strålande klippklättersäsong går oss till mötes. Varför jag idag tänkte ta tag i ett av de där projekten jag föll av i höstas.
Kimstadlogik på Korpberget, grad 6.
Som idag var mer än lovligt blöt. Den brukar alltid vara lite slaskig högst upp, men det kan man i vanliga fall gå runt.
Det jag inte såg idag var att vätan sipprat ner några meter extra och gjort de där redan kassa handjammen slemblöta och gröngeggiga.

Mer fallvana. Whoppee. Fast jag hade såklart velat sätta leden, men när jag sist kollade med Geologiska Institutionen, spådde de ingen plötslig nedvittring av bergen i Kisatrakten, så den finns väl kvar..

Onsightförsök sen, ny 6:a, Läderlappen. En led som ser grymt fin ut, även om den är kort. Lite skrambel upp på en hylla leder till ett kämpigt uppsteg till en fingerspricka. HÅRT! Tog mig en bit, fick ge mig och det hela slutade med att jag fick aida resten av leden. 6:a onsight är inte riktigt min grej. Ännu.

(fotnot: Ser inte mig själv som gradjägare, men kunde man nån gång känna sig hyfsat bekväm i sexaregistret, så tror jag det öppnar upp en ganska stor och härlig värld. Äh. Whatthefuck, det är ändå för fikat efteråt man klättrar, eller?)

Avslutningen på dagen blev ZickZack, som enligt mig är kraftigt sandbaggad. Den står som en femma, men frågan är om den inte tangerar 6- egentligen. Åtminstone hård 5+. Tunn fingerspricka, med försiktiga steg på känsliga knoppar, men en läskig runout på slutet.
Jag hade just sopat av den, varför ekvationen Min Slintande Fot + Ett Nysopat Slemmigt Steg = Skit Också. 

Har ju lett den tidigare, och tänkte att den skulle bli en fin avslutning på en dag utan avtickningar. I helvete heller.

Men mitt uppiallt är jag mycket nöjd, de där fallen kommer förmodligen rädda hela säsongen. Som en vän sa när jag menade att det är "nyttigt att falla" : Amen!

Här är filmen om dagens fall:

Runout

Runout är ett begrepp som kan appliceras på en hel del saker i livet.
Ibland är runout de sista dagarna av brödsmulelimmande före lön.
Ibland är runout det där ultraljudet som en kamrat bevittnar av sin sons hjärta.
Ibland kan runout vara det finaste som finns.
-------------------------------------------------------


Ibland kommer resten av livet i vägen för det man helst vill syssla med.
Så har det vart några veckor nu, därav avsaknaden av inlägg i bloschgen. 


Visst, bouldertävlingen var kul, och på lördag blir det ännu än. Denna gång i Tranås, vilket förpliktigar lite. På onsdag blir det stora skruvardagen, hoppas på att kröka till ett å annat överdjävligt problem. (var är de ondskefulla smaljeysarna när man behöver dem?).


Men det har ju inte vart riktigt klättring på ett tag nu.


Ikväll klaffade dock ett med annat, och vi fick faktiskt ihop några riktigt fina timmar ute vid Klevberget, jag och Martin. Herr Nilsson var inte på ledhumör, så jag värmde med 5minusen Tarmarna Uppåt Sträck. 
Vi konstaterade båda två att även om klättringen inte är SVÅR på nåt sätt, så är berget sådant beskaffat att man får grunna lite extra vid varje move. 
Inte lika direkt klättring som t.ex Korpberget i Kisa, eller för den delen Västkusten. 


Därefter gjordes det nytur, som fick namnet Professor Drøvels hemlighet, efter ett härligt barndomsminne.

Den fick graden 5+, och är väl inte heller svår, men ack så läskig. Insteg på slabb, mikro för fötterna, som sen bryter av och blir brantare. Alltemedan tillfredställande säkring fortfarande inte syns till. 
Lite väggklättring senare, och man får en grön C4. Pust. Ytterligare runout, och så äntligen får man belöning i den där välsäkrade sprickan ända till topout.


Mer barfotastand, och nu är det ingen tvekan längre. I veckan åker sommardäcken på.