MacLeod hävdar ju att klättring inte bara behöver handla om prestation.
Att alla move man gör även är träning.
Och att det går bra att misslyckas.
Att det rent av är nyttigt.
Så det bar idag av till Kennys Crack (som sedermera fått namnet Skamvrån, som bara med ytterst ansträngd fantasi kan bli lika snuskigt som arbetsnamnet) för lite, jepp, topprepande.
Graden är satt till 7+.
Min limit är 6+. Men fasen, det ska nog gå.
Satte inte cruxet idag heller, men var tusan så nära.
Kom väl några meter längre än sist, och hade gjort hela laybacken, men just som jag skulle etablera fötterna på väggen tog pulvret slut. Här är det precision som gäller,
men en halvåtta-tjunie försök till så!
Efter det är det tokfin 6:a klättring till toppen, som ser löjligt njutbar ut.
Idag skickade laybacken ner mig med ett hånflin, varpå jag fick se ytterligare en klättrare i raden bara susa uppför den, sticka jammen perfekt, fötterna rätt, bra kroppskontroll....fuck it. I'll be there.
(Bitter? Icke! Kampvillig!)
Goda vänner drällde det alltså av på klippan, varav ovan nämda herre, hybrisfylld och stark, gav sig på ett inspirerande Flashförsök, som efter säkringsfippel tyvärr slutade med topprep.
Andra nyheter från Cracken:
En ny led på klippan är färdigsopad, som kommer hamna i 6:ablecket nånstans,
samt en ny styv bummelled på blocket nedanför sprickan, c:a 5c.
Det blev en trevlig dag på Småland Finaste Spricka (som efter lite eftertanke visade sig ligga i Östergötland. Men What the Heck, den knäpper nog det mesta i Östergötland på fingrarna också).
Kroppen är mäkta sliten, och jag konstaterar att fyra frest på den här leden, är likställt med en hel dags vanlig klättring för min del.
En liten film om hur undertecknad samlar flygtimmar kommer här:
söndag 26 juni 2011
torsdag 23 juni 2011
Direktresultat
Sedan en tid tillbaka har jag läst och begrundat Dave MAcleods "9 out of 10 climbers make the same mistake".
Mycket läsvärt där.
Tekniktips och inställningstips varvade i en salig blandning, som jag ikväll fick tillfälle att tänka på, när jag bröt klätterpausen med lite inomhusklättring.
Jepp. Inomhus. MItt i sommarn? Jo, men är det regnigt så är det.
En grundlig uppvärmning medelst lite bouldertravers + några leder i 6:a registret, bekanta sådana. En på lead, resten på topp.
En ordentlig stretching sen, allt enligt regelboken, och upp på det som var mitt stora inomhusprojekt för ett drygt halvår sen: En led, byggd av en gammal ihjälkapad bokhylla, 15 meter, alla grep cirka 2 cm tjocka.
Mycket balans, några hårda pinchar, mycket väggsmyg.
Nånstans i grad låga 7.Satt som en smäck ikväll, och jag kunde fokusera på rörelserna, momentet, ledläsningen...
Jag kan varmt rekommendera MacLeods bok: Man känner rätt ofta att: Jamen det där vet jag ju redan.
Men hur ofta tänker man aktivt på teknik, förberedelser och det andra när man klättrar?
Bra att se det på pränt, och att bära med sig det till klättringen.
Allt är inte prestation.
Låt en del av tiden innefatta träning också.
Mycket läsvärt där.
Tekniktips och inställningstips varvade i en salig blandning, som jag ikväll fick tillfälle att tänka på, när jag bröt klätterpausen med lite inomhusklättring.
Jepp. Inomhus. MItt i sommarn? Jo, men är det regnigt så är det.
En grundlig uppvärmning medelst lite bouldertravers + några leder i 6:a registret, bekanta sådana. En på lead, resten på topp.
En ordentlig stretching sen, allt enligt regelboken, och upp på det som var mitt stora inomhusprojekt för ett drygt halvår sen: En led, byggd av en gammal ihjälkapad bokhylla, 15 meter, alla grep cirka 2 cm tjocka.
Mycket balans, några hårda pinchar, mycket väggsmyg.
Nånstans i grad låga 7.Satt som en smäck ikväll, och jag kunde fokusera på rörelserna, momentet, ledläsningen...
Jag kan varmt rekommendera MacLeods bok: Man känner rätt ofta att: Jamen det där vet jag ju redan.
Men hur ofta tänker man aktivt på teknik, förberedelser och det andra när man klättrar?
Bra att se det på pränt, och att bära med sig det till klättringen.
Allt är inte prestation.
Låt en del av tiden innefatta träning också.
lördag 18 juni 2011
Flash & Bellyfloppin'
Ändrade planer kan också leda till trevligheter.
Min plan var att besöka Kennys Crack för lite hårt topprepande,
men min tilltänka partner sussade gott vid sagd avresetid.
Tur att Johan å Johan (H & R) just då packade in det sista i bilen för en tripp till Skallaberg. Plan B gav sig självt, så att säga.
De muntra herrarna föreslog av nån bisarr anledning att en bra uppvärmning vore de där sportlederna under fikahyllan, de är ju bara i 6c-registret..
Vi slet en stund där,
på Estranged, 6c, och Björnbusarna, 6b+ (vafan ska vi alltid upp på den skitleden för? Men kul var det). Jag satte för första gången kruxet, men halkade av på uttoppningen, Johan R ledde den sen,
och även Johan H, som synes HÄR:
Därefter hade klockan slagit FA-dags, och Johan R's fina projekt Abra Makabra stod i fokus.
För att nå den, får man antingen fira av till Baron Bosses Botgöring's ankare, alternativt klättra den.
Johan valde det senare, vilket jag tackar för, då även den leden fastnade på filmen som kommer HÄR:
Därefter började det bli dags för mig att susa hem,
men jag tänkte "susa" uppför Asterix och Obelix i Alperna, 6-, först,
har ju psykat upp mig för den bra länge nu.
Peppen för dagen var som tur var optimal, tack Johanarna, för att efter att ha försökt skaka av mig geggan från det blöta instegsgreppet, var jag när att susa av både en å två gånger.
Men si det gick trots allt, och blev en fin flash.
Det hela lär ha fastnat på film, och kommer väl upp till ytan till slut, som all annan skit.
...EDIT:
Och här kom rullen, smakfullt namngiven En liten film om Rädsla. I bästa Killing-anda:
Min plan var att besöka Kennys Crack för lite hårt topprepande,
men min tilltänka partner sussade gott vid sagd avresetid.
Tur att Johan å Johan (H & R) just då packade in det sista i bilen för en tripp till Skallaberg. Plan B gav sig självt, så att säga.
De muntra herrarna föreslog av nån bisarr anledning att en bra uppvärmning vore de där sportlederna under fikahyllan, de är ju bara i 6c-registret..
Vi slet en stund där,
på Estranged, 6c, och Björnbusarna, 6b+ (vafan ska vi alltid upp på den skitleden för? Men kul var det). Jag satte för första gången kruxet, men halkade av på uttoppningen, Johan R ledde den sen,
och även Johan H, som synes HÄR:
Därefter hade klockan slagit FA-dags, och Johan R's fina projekt Abra Makabra stod i fokus.
För att nå den, får man antingen fira av till Baron Bosses Botgöring's ankare, alternativt klättra den.
Johan valde det senare, vilket jag tackar för, då även den leden fastnade på filmen som kommer HÄR:
Därefter började det bli dags för mig att susa hem,
men jag tänkte "susa" uppför Asterix och Obelix i Alperna, 6-, först,
har ju psykat upp mig för den bra länge nu.
Peppen för dagen var som tur var optimal, tack Johanarna, för att efter att ha försökt skaka av mig geggan från det blöta instegsgreppet, var jag när att susa av både en å två gånger.
Men si det gick trots allt, och blev en fin flash.
Det hela lär ha fastnat på film, och kommer väl upp till ytan till slut, som all annan skit.
...EDIT:
Och här kom rullen, smakfullt namngiven En liten film om Rädsla. I bästa Killing-anda:
onsdag 15 juni 2011
Crackjunkie
Jag dömde ut mig själv när jag kände på insteget.
Den numera famösa Kenny's Crack (som troligtvis inte kommer att heta så i gjort skick), fick modet att sjunka som en sten i bröstet: Aldrig att jag kommer upp där..
Det goda sällskapet protesterade ljudligt: Klart du ska prova!
Jaja, Klart jag ska prova.
Trolig grad 7+-8-. Helt upp i gränden och min kopp thé och allt sånt..
Flög av rätt omgående, fick dogga upp en bit, sen var det slut.
Lite bouldering på det, och fick sen bevittna den gode Xrilles lysande "topprepsonsajt".
Modet steg, klart jag provar igen!
Fick rätt mkt topprepshjälp andra gången, men kom väl ungefär halvvägs nu.
En hård fingerlock i överhängande spricka, och sen gäller det att bestämma sig: Layback eller jam?
Jag hann aldrig göra valet..
Jammen sagolika, positionerna spektakulära, och jag kan bara ana hur man känner sig på lead på den här besten.
Innan knotten fullständigt käkade upp oss, sturskade jag till mig ett tredje försök, och kom ungefär lika långt, denna gång utan rephjälp.
Vilket ändå visar att "det" finns där nånstans runt hörnet.
En spricka jag definitivt kommer tillbaka till, faktum är att det är det finaste jag klättrat.
Trots topprep.
Trots att jag bara kom halvvägs.
Trots förnedring.
Trots jamsåren: Ändå en slags vinst.
Den numera famösa Kenny's Crack (som troligtvis inte kommer att heta så i gjort skick), fick modet att sjunka som en sten i bröstet: Aldrig att jag kommer upp där..
Det goda sällskapet protesterade ljudligt: Klart du ska prova!
Jaja, Klart jag ska prova.
Trolig grad 7+-8-. Helt upp i gränden och min kopp thé och allt sånt..
Flög av rätt omgående, fick dogga upp en bit, sen var det slut.
Lite bouldering på det, och fick sen bevittna den gode Xrilles lysande "topprepsonsajt".
Modet steg, klart jag provar igen!
Fick rätt mkt topprepshjälp andra gången, men kom väl ungefär halvvägs nu.
En hård fingerlock i överhängande spricka, och sen gäller det att bestämma sig: Layback eller jam?
Jag hann aldrig göra valet..
Jammen sagolika, positionerna spektakulära, och jag kan bara ana hur man känner sig på lead på den här besten.
Innan knotten fullständigt käkade upp oss, sturskade jag till mig ett tredje försök, och kom ungefär lika långt, denna gång utan rephjälp.
Vilket ändå visar att "det" finns där nånstans runt hörnet.
En spricka jag definitivt kommer tillbaka till, faktum är att det är det finaste jag klättrat.
Trots topprep.
Trots att jag bara kom halvvägs.
Trots förnedring.
Trots jamsåren: Ändå en slags vinst.
måndag 13 juni 2011
Samtidigt i Småland...
..upptäcks vad som kan vara en av de finaste sprickturerna på rätt många mils omkrets:
söndag 12 juni 2011
Bland böcker och drömmar, och A Hard rain's gonna fall
När det är tunnsått med klättertillfällen, får man ta till subutex. Åskåregnhelgen har ägnats mellan pärmarna på den nyanlända Bohusföraren: skrivit ticklist inför nästa tripp, torrklättrat kruxet på Mallorol, kollat Crackoholic. Igen. Och lyssnat på den fantastiska Dylanliven. Igen. De hade tydligen så mkt vatten på scen att alla fruktade omedelbar död per elektrokution. Detta ska förklara den vansinniga energi, med vilken Gud snäser "..And reflect it from the mountains, so all souls can seee it!"
I början av veckan borde nästa litterära lycka dimpa ner i brevlådan; hoppade in på adlibris och la ner Climbing Anchors av John Long och 9 out of 10 climbers make the same mistake, av Dave macleod. Båda enligt utsago och recensioner läsvärda böcker.
Men! Lo and behold! Åskvädren och regnen drog bort till sist!
I eftermiddag blir det Skallaberg, för lite vertikal verklighet.
I början av veckan borde nästa litterära lycka dimpa ner i brevlådan; hoppade in på adlibris och la ner Climbing Anchors av John Long och 9 out of 10 climbers make the same mistake, av Dave macleod. Båda enligt utsago och recensioner läsvärda böcker.
Men! Lo and behold! Åskvädren och regnen drog bort till sist!
I eftermiddag blir det Skallaberg, för lite vertikal verklighet.
torsdag 9 juni 2011
Dirty deeds done, Dirt cheap
Nja, inte dirt Cheap precis.
Men det gick.
Det har varit en sjukt hektiskt period, därav avsaknaden av stora och minnesvärda klätterupplevelser, och påföljande blogginlägg.
Jag har ju hållt på att läsa upp betyg för å få behörighet till Biologprogrammet till hösten, en i livet sent påkommen idé. Idag var det sista provet, Nationellt i Matte D, ett betyg jag behövde för att få behörighet till Linköping. Det satt.
Får lov å fira med guds gåva till strupen,
en alldeles utmärkt Barley Wine från Nynäshamns ångbryggeri, Bötet.
Den bästa jag smakat.
Bötet Barley Wine. En trestjärnig 6- på flaska.
Men det gick.
Det har varit en sjukt hektiskt period, därav avsaknaden av stora och minnesvärda klätterupplevelser, och påföljande blogginlägg.
Jag har ju hållt på att läsa upp betyg för å få behörighet till Biologprogrammet till hösten, en i livet sent påkommen idé. Idag var det sista provet, Nationellt i Matte D, ett betyg jag behövde för att få behörighet till Linköping. Det satt.
Får lov å fira med guds gåva till strupen,
en alldeles utmärkt Barley Wine från Nynäshamns ångbryggeri, Bötet.
Den bästa jag smakat.
Bötet Barley Wine. En trestjärnig 6- på flaska.
söndag 5 juni 2011
fredag 3 juni 2011
Post-send-depression
Martin och jag tittade på varandra,
han där nere.
Jag däruppe.
Lätt chockade.
Och den omedelbara och påtagliga tomheten gjorde sig snabbt gällande.
Frågan infinner sig på ett brutalt posttraumatiskt vis: what next?
Leden: Läderlappen, 6
Plats: Korpberget, Rimforsa
Storyn: Ett riktigt projekt har det vart, med allt vad gradpushning och gränspushning innebär. Fallit av rätt många gånger, och sist kändes det riktigt hopplöst.
Idag hade vi vart på räddningkurs 2 hela dan, stått och hängt i olika positioner på ett stekhett sva i Östergötland och blivit räddade och fått njursvikt av selen. Solen voro oss icke nådig, jordgetingarna likaså.
Dagen fick även ett mycket brutalt och blodigt avslut då vår käre instruktör fick en rejäl dansk skalle av sin uppstissade jämthund, varpå ögonbrynet sprack och färgade vägen röd.
Intense!
Nog för att Korpberget låg en smula offside från vår lokation, men vi var färdiga tidigt. Så vi tänkte whaddeheck, vi susar förbi, så får vi se.
Rätt matt och mör när vi kom fram, en timme och tretusen skarpa kurvor senare.
Jag hade ingen som helst känsla för om jag skulle klara det eller inte, men det lutade väl åt inte, när jag lite lojt hoppade upp till hyllan.
Inget hyll-psyk den här gången, hade jag bestämt mig för, för lång tid på fotbollsplans-stora hyllor är väl bland det mest fördärvliga för ett klätterpsyke.
Alzo: I med de initiala säkringarna och iväg.
Sen vet jag inget mer än allt bara flöt, och när jag lägger handen på den slopiga hyllan under toppen och matchar med vänsterhanden förstår jag att: fan, det gick. Ett tåjam senare, och leden är tickad.
Å sen: Tomheten inombords.
Tur att projekten inte lär sina med tiden..
han där nere.
Jag däruppe.
Lätt chockade.
Och den omedelbara och påtagliga tomheten gjorde sig snabbt gällande.
Frågan infinner sig på ett brutalt posttraumatiskt vis: what next?
Leden: Läderlappen, 6
Plats: Korpberget, Rimforsa
Storyn: Ett riktigt projekt har det vart, med allt vad gradpushning och gränspushning innebär. Fallit av rätt många gånger, och sist kändes det riktigt hopplöst.
Idag hade vi vart på räddningkurs 2 hela dan, stått och hängt i olika positioner på ett stekhett sva i Östergötland och blivit räddade och fått njursvikt av selen. Solen voro oss icke nådig, jordgetingarna likaså.
Dagen fick även ett mycket brutalt och blodigt avslut då vår käre instruktör fick en rejäl dansk skalle av sin uppstissade jämthund, varpå ögonbrynet sprack och färgade vägen röd.
Intense!
Nog för att Korpberget låg en smula offside från vår lokation, men vi var färdiga tidigt. Så vi tänkte whaddeheck, vi susar förbi, så får vi se.
Rätt matt och mör när vi kom fram, en timme och tretusen skarpa kurvor senare.
Jag hade ingen som helst känsla för om jag skulle klara det eller inte, men det lutade väl åt inte, när jag lite lojt hoppade upp till hyllan.
Inget hyll-psyk den här gången, hade jag bestämt mig för, för lång tid på fotbollsplans-stora hyllor är väl bland det mest fördärvliga för ett klätterpsyke.
Alzo: I med de initiala säkringarna och iväg.
Sen vet jag inget mer än allt bara flöt, och när jag lägger handen på den slopiga hyllan under toppen och matchar med vänsterhanden förstår jag att: fan, det gick. Ett tåjam senare, och leden är tickad.
Å sen: Tomheten inombords.
Tur att projekten inte lär sina med tiden..
torsdag 2 juni 2011
Jag borde verkligen gå och lägga mig
Jag borde verkligen gå och lägga mig.
Ägnat de tre sista dagarna åt läsning och allehanda medusin för att brotta ner den ilskna bakterien som bor i mig, jag tror jag lyckats.
Ska hämta Martin 06 imorrn för avfärd mot en liten klippa öster om Linköping, Målstena.
Räddningskurs två, blir väl inte så mycket klättrat, men man får ju vara vid en bergvägg iallafall.
Kanske kan det dämpa abstinensen något.
Jag borde verkligen gå och lägga mig, men jag har svårt att få bilden av Patti Smith ur huvet, hur hon gick balansgång på Arthur Rimbauds grav, hur hon spelade klarinett på stranden och berättade om hur hon pissade i en flaska i ett plan på väg över någon afrikansk öken, hur hon från scen öste ut sitt hat över George W Bush, i sin kärlek för sitt land.
Jag borde verkligen gå och lägga mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)