MacLeod hävdar ju att klättring inte bara behöver handla om prestation.
Att alla move man gör även är träning.
Och att det går bra att misslyckas.
Att det rent av är nyttigt.
Så det bar idag av till Kennys Crack (som sedermera fått namnet Skamvrån, som bara med ytterst ansträngd fantasi kan bli lika snuskigt som arbetsnamnet) för lite, jepp, topprepande.
Graden är satt till 7+.
Min limit är 6+. Men fasen, det ska nog gå.
Satte inte cruxet idag heller, men var tusan så nära.
Kom väl några meter längre än sist, och hade gjort hela laybacken, men just som jag skulle etablera fötterna på väggen tog pulvret slut. Här är det precision som gäller,
men en halvåtta-tjunie försök till så!
Efter det är det tokfin 6:a klättring till toppen, som ser löjligt njutbar ut.
Idag skickade laybacken ner mig med ett hånflin, varpå jag fick se ytterligare en klättrare i raden bara susa uppför den, sticka jammen perfekt, fötterna rätt, bra kroppskontroll....fuck it. I'll be there.
(Bitter? Icke! Kampvillig!)
Goda vänner drällde det alltså av på klippan, varav ovan nämda herre, hybrisfylld och stark, gav sig på ett inspirerande Flashförsök, som efter säkringsfippel tyvärr slutade med topprep.
Andra nyheter från Cracken:
En ny led på klippan är färdigsopad, som kommer hamna i 6:ablecket nånstans,
samt en ny styv bummelled på blocket nedanför sprickan, c:a 5c.
Det blev en trevlig dag på Småland Finaste Spricka (som efter lite eftertanke visade sig ligga i Östergötland. Men What the Heck, den knäpper nog det mesta i Östergötland på fingrarna också).
Kroppen är mäkta sliten, och jag konstaterar att fyra frest på den här leden, är likställt med en hel dags vanlig klättring för min del.
En liten film om hur undertecknad samlar flygtimmar kommer här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar