Post-send-depression

Martin och jag tittade på varandra,
han där nere.
Jag däruppe.
Lätt chockade.

Och den omedelbara och påtagliga tomheten gjorde sig snabbt gällande.
Frågan infinner sig på ett brutalt posttraumatiskt vis: what next?

Leden: Läderlappen, 6
Plats: Korpberget, Rimforsa
Storyn: Ett riktigt projekt har det vart, med allt vad gradpushning och gränspushning innebär. Fallit av rätt många gånger, och sist kändes det riktigt hopplöst.

Idag hade vi vart på räddningkurs 2 hela dan, stått och hängt i olika positioner på ett stekhett sva i Östergötland och blivit räddade och fått njursvikt av selen. Solen voro oss icke nådig, jordgetingarna likaså.
Dagen fick även ett mycket brutalt och blodigt avslut då vår käre instruktör fick en rejäl dansk skalle av sin uppstissade jämthund, varpå ögonbrynet sprack och färgade vägen röd.
Intense!

Nog för att Korpberget låg en smula offside från vår lokation, men vi var färdiga tidigt. Så vi tänkte whaddeheck, vi susar förbi, så får vi se.

Rätt matt och mör när vi kom fram, en timme och tretusen skarpa kurvor senare.
Jag hade ingen som helst känsla för om jag skulle klara det eller inte, men det lutade väl åt inte, när jag lite lojt hoppade upp till hyllan.

Inget hyll-psyk den här gången, hade jag bestämt mig för, för lång tid på fotbollsplans-stora hyllor är väl bland det mest fördärvliga för ett klätterpsyke.
Alzo: I med de initiala säkringarna och iväg.

Sen vet jag inget mer än allt bara flöt, och när jag lägger handen på den slopiga hyllan under toppen och matchar med vänsterhanden förstår jag att: fan, det gick. Ett tåjam senare, och leden är tickad.

Å sen: Tomheten inombords.

Tur att projekten inte lär sina med tiden..