Crackjunkie

Jag dömde ut mig själv när jag kände på insteget.

Den numera famösa Kenny's Crack (som troligtvis inte kommer att heta så i gjort skick), fick modet att sjunka som en sten i bröstet: Aldrig att jag kommer upp där..

Det goda sällskapet protesterade ljudligt: Klart du ska prova!

Jaja, Klart jag ska prova.

Trolig grad 7+-8-. Helt upp i gränden och min kopp thé och allt sånt..

Flög av rätt omgående, fick dogga upp en bit, sen var det slut.

Lite bouldering på det, och fick sen bevittna den gode Xrilles lysande "topprepsonsajt".
Modet steg, klart jag provar igen!

Fick rätt mkt topprepshjälp andra gången, men kom väl ungefär halvvägs nu.
En hård fingerlock i överhängande spricka, och sen gäller det att bestämma sig: Layback eller jam?
Jag hann aldrig göra valet..

Jammen sagolika, positionerna spektakulära, och jag kan bara ana hur man känner sig på lead på den här besten.

Innan knotten fullständigt käkade upp oss, sturskade jag till mig ett tredje försök, och kom ungefär lika långt, denna gång utan rephjälp.
Vilket ändå visar att "det" finns där nånstans runt hörnet.

En spricka jag definitivt kommer tillbaka till, faktum är att det är det finaste jag klättrat.

Trots topprep.
Trots att jag bara kom halvvägs.
Trots förnedring.
Trots jamsåren: Ändå en slags vinst.