En sen julklapp

Just som vi trodde att den här vintern bara skulle bli skit,
att det inte skulle bli nån isklättring,
att vi var hänvisade till inomhusväggen för att få någon som helst vertikalitet i kroppen,
dök det upp ett hopp på yr.no: 3-4 torra dagar, 10 sekundmeter, 6-10 grader å sol.
Hoppet började tändas just som den sista snön smält bort runt jul:
kanske...näää,men det går väl ändå inte...jo, kanske?

Så imorse, den 27/12 rullade en bil med hoppfulla klättrare från norra småland mot Kisa/Rimforsatrakten för att klättra klippa.
Första målet var relativt nyupptäckta (åtminstone för oss) Granredsberget, där enastående linjer visat sig finnas.

Tyvärr var det för blött där, så grillen vändes istället något söderut, och stannade till slut vid Påskklippan, en liten spricktät klippa på nordsidan av det annars välbesökta Korpberget.
En del leder gjordes, en del kallpump erfors, och såväl rekord i antal säkringar per led, samt första fall i tradsäkringar (efter 2o års karriär) gjordes.
Hur det än var, blev det en trevlig dag, och kanske den bästa julklapp någon av oss som var med har fått.

Här är liten filmsnutt om tilldragelsen:

Inte vackert, men bra!

Sommaren drog sin sista suck ute vid Fiskeviksklippan idag.
En rå vind tycktes blåsa med sig själva solen,
och löven som föll verkade multna och försvinna innan de tog mark.
Men lite blötväder hindrar ju ingen vertikalist,
å särskilt inte en som just införskaffat aidstegar.

Premiärturen blev en enkel A1, men ack så skönt att få känna att det nu faktiskt går att vara på klipporna året runt, oavsett väder.
Må slaskvintrar komma, jag är beredd.

En riktig klipptur såg faktiskt ganska torr ut från marken, åtminstone de känsliga delarna av den.
Ett projekt som stått obestiget länge, en lite kortare sak med ett markant och inbjudande takcrux.
Jag gjorde den onsight, men med mycket hjärta i halsgropen, och med knäna till god hjälp.
Det blev inte vackert, men det blev bra.

Ungefär som slutet på den här klippsäsongen.
Det blev inte vackert, men det blev bra.

Pestoklyster

Rätt många gånger har jag varit på Korpberget,
och nästan varje gång har jag stått å tittat på den där leden på areten
som länge stått som öppet projekt i föraren.
Trott att den skulle hålla i varje fall grad 7 eller så.
Den ser fruktansvärt tunn ut, och inte en enda säkringsmöjlighet som det ser ut nerifrån.

Det var inte förrän Johan, med sitt nyvunna Gritpsyke, började snacka om att den kanske var möjlig, och att klättringen var rätt lätt, jag började tänka på att göra den.

Rewind.

Jag hade anlänt först av alla, ett mess från Johan lät meddela att han blev lite sen.
Jag strosade bort till Västra Flanken för att kolla in Det Tunna Steget,
en 7:a som verkade görbar med lite injobbning.
De visade sig vara lite bökigt att fira ner där, så jag bytte fokus,
tog stålborsten och började rensa upp en tydlig dieder som även den var ogjord.


Johan anlände, jag gjorde leden, (Mörksens Makter, 4+, tack Haddock) som visade sig bjuda på rätt kul klättring för en fyra.
Han firade ner över areten sen, och konstaterade att säkringarna, om det ens fanns några, var minimala, och nog rätt läbbiga att falla i.
Hursomhelst.

Simme hade anlänt, och vi testade alla att toppa på leden, som inte alls var nån sjua. Långt ifrån. Men rolig klättring var det, balansigt och lite halvdynamiskt på sina ställen, med roliga moves.
Jag firade ner själv, och fann tre placeringar som iallafall höll för kroppsvikten.

"-Är du man eller mus?" ropade psykologen bortifrån en skogsdunge.
"En mus av hankön, iallafall" tänkte jag, och bestämde mig.
"Sätter jag den utan problem ett par gånger på topp, så kör jag."

Kruxet är en balansig rockover på tunna grepp, säkrat av en tvärställd offset-etta bakom ett litet flak. Den kändes bra att rycka i , men tusan så liten!
Det här var en led jag inte fick falla på, så mycket stod klart.

Jag förplacerade bitarna nogsamt, i enlighet med klätteretiska rådets riktlinjer för mariginell tradbultning, och sen iväg.
Det gick förvånansvärt lätt för kroppen, men betydligt tyngre för huvudet.

Namn: Pestoklyster (även det en Haddockism. Tintin hos Gerillan, tror jag det var),
grad 6-. Tack till Simon T för säkringen, och för att du tordes kolla på eländet.

Fick även glädjen att se Johan revanschera sig på den äckliga offwidthperversionen Titta Jag flyger, ta ett fint fall på Den Tunna Steget, Simon T göra en flash av Titta jag flyger, samt bli påkörd av en inte så liten elektrisk bil som kom susande nerför slänten i full fart.

Jag gjorde en nervarvningstur upp på den fina ZickZack, och när jag vände ryggen mot fikaväggen, hängde en herre och jobbade på en bergets kanske pampigaste leder, Chewbacca, och en annan på den fina men fingerskavande Läderlappen.

Ytterligare en nytur skulle göras av Simon T efter att jag åkt,
och alla de här historierna, inklusive Simmes härliga fall och revansch på Felande Länken, kokar tillsammans ner till Ytterligare En Förbannat Fin Dag med världens bästa klätterklubb.

Årets sista Kennys

Nionde oktober, 2011.
Termometern i köksfönstret visade på två grader minus
när jag plockade undan efter frukosten, fyllde termosen med kaffe och drog på mig ytterkläderna.
En välbekant känsla när jag slog upp ytterdörrn för att packa in grejorna i Martins bil, som just stannat utanför: Vintern var i antågande.

Dagens mål var, som det varit i stort hela sommarn: Jonsbo, och det sista ledförsöket på Kennys Crack.
Jag hade kommit en bit närmare varje gång, även om det vissa dagar bara rört sig om nån halvmeter, så jag var som vanligt supertaggad. Andra som var taggade var Älgarna, särskilt 10 och 15taggarna. Taggade på att löpa som bara den en månad framåt.
Nu skulle älgjakten dra igång:
Halsstarriga gamla män med begynnande artrit, dålig syn och ett sjujävla humör skulle imorgon inta jakttornen för att, som det heter, "reglera viltstammen".
Det faktum att ett dylikt älgtorn befinner sig på högst skjutvänligt avstånd från Jonsboklippans maffiga frontvägg, får en att misstänka att man inte är sådär vidarevärst välkommen när det ska pangas ihjäl älgar. Alltså, sista chansen.

Efter några uppvärmingsrundor, som visade att kroppen var i hyfsad form,
gjorde kamraten Martin ett rejält framsteg, då han på topprep tog sig förbi den gäckande traversen, upp på hyllan, och därifrån nästan hela vägen upp till taket.
Det var honom väl unt, han har slitit hårt på leden, och idag gick det äntligen.

Jag rackar på, för-förlänger alla nödvändiga kammar, utom, som det skulle visa sig, den viktigaste, och ger mig av.
Jammen på traversen sitter som en krocketklubba på smalbenet, den gassande solen i ryggen tillsammans med den höga, tiogradiga luften ger mig en märklig energi, och det känns som om allt rullar min väg idag. Tidigare på led, har jag alltid fallit av innan hyllan, men idag är jamsprickan en ren njutning, hårt och tungt, grymt och vasst, ljuvligt och solitt.
Jag finner mig själv på hyllan, pustande och stånkande som en gammal rostig Grålletraktor, mosar i en fyra och samlar ihop mig själv ett slag.

Sen upp, testar att stämma upp idag, som jag sett andra göra men aldrig gjort själv.
Det är MYCKET lättare än laybacken, men WHOPS, så slinter en fot, stegen är minimala och dessutom snorhala. Blir hängande i underarmen, får ihop det och hittar steg igen.
In med femman under greppet, flyttar om den lite, förlänger, och sen upp.
Halkar igen. Jävlar. Nu börjar det bli blött, sitter femman bra därnere verkligen?
Får slita en stund, som i trans, och vaknar till när jag sopar hjälmen i taket.
Jaså, är jag här redan?

Efter rätt mycket bökande och letande på selen, hittar jag trean, kör upp den i taket och klipper.
Det är här jag förstår hur trött jag verkligen är, helt slutkörd, och tillråga på allt så är det blött här. Inte mycket blött, men sådär lagom sliskigt för att självförtoendet ska börja svikta.
Trycker i den andra trean, det är ingen Camalot, utan en blå DMM två-stams, som nog snarare är stl 2,5.
Passar sådär, rätt utkammad och wobblig, och nu märker jag att jag glömt förlängning till den essentiella tvåan som ska sitta under läppen.
Helvete.
Vad gör jag nu?

Klipper treorna med en gemensam 120, och försöker fippla ihop den andra 120-slingan till en duglig förlängning åt tvåan. Trassel. Pump. Halk. Skit också.
Ångrar mig lite, och klipper repet kort i treorna igen. Fan också, inte fega ur nu!

Går upp och kikar under läppen, här har jag inte vart förut. Det är grusigt här, och det sluttar mer än vad jag var beredd på.
Backar ner. 120 slingan till tvåan vill sig inte, den trasslar in sig i allt den kan, och nu rinner orken ur mig.

"TA!".

Jävla skit.
Men jag är innerst inne inte så ledsen, eller besviken för den delen.
Jag har klarat mig längre än nånsin förr, och i grad 7, och på en av de absolut finaste leder jag varit uppe på.

När Martin vänder grillen hemåt, och mina ögon tomt stirrar ut över den brinnande höstskogen, infinner sig en lugn och innerlig glädje.
Glädjen i att få klättra såna här leder,
med såna här vänner, på såna här dagar,
den kan man inte byta mot nåt.

Fantastiskt!

Klockan är 16.30 när Simons vita Volvo 850 gör en tvär vänstersväng runt kröken borta vid ålderdomshemmet.
Väskorna är färdigpackade sen en dag tillbaka, och jag har just slängt ner de sista attiraljerna när det står klart att planen och drömmen om ännu en Bohustripp iår blir verklighet.
Vi ska iväg.

Först stopp i grannstan, för att byta bil och utöka sällskapet med ytterligare två vänner,
sedan bär det av i rasande fart, söderut, österut.
Den allt tidigare falnande höstsolen lyser upp lönnlöven, som står som en plym runt bilen,
och allt känns plötsligt normalt.
Vardagen bleknar till en avlägsen dröm i backspegeln, och vid det här laget är jag övertygad om att den inte är något annat än ett bedrägligt flor som döljer den egentliga verkligheten.

I 160 kilometer per timma susar vi rätt genom det tunna skynket av räkningar, tentor, väckarklockor och gräsklippning, ut mot Bohusläns enastående vackra kustband.
Tältuppsättning i mörkret, och sedan det traditionsenliga och efterlängtade samkvämet under plasttaket vid klubbstugan. Här hör jag hemma.

Morgonen är förstås fantastisk.
Fantastiskt dimmig, och modet sjunker i bröstet hos åtminstone en av klättrarna, pessimissmen och Murphy kommer smygande i armkrok och viskar att det inte blir nån klättring, det är för blött, dimman har geggat ner allt, och vi är lurade av YR och SMHI. Igen.
Man hinner förstås inte blinka, så är man uppslängd på en av de finaste leder Bohus har att erbjuda, Villskudd, 6-, och det är torrt, snustorrt!
Dimman är kvar, men berget är banne mig torrt, och upp går det. Det här är andra försöket, jag fick hänga på den två gånger för en månad sen.
Den känsliga traversen går som smort, säkringarna är solida och det bär fortare uppåt.
Får vadpump, tänker baila, men får på ett mycket trevligt sätt veta att jag "fan borde skärpa till mig" av den fotande vännen några meter ovanför. Sagt och gjort, jag skärper mig, och toppar ur.

Villskudd, 6-, ***

Foto: Petter Åsander

Villskudd, 6-, ***

Foto: Petter Åsander

Stordåd fortsätter sedan att ske, såväl i stort som i smått på klippan under resten av dagen, och jag minns inte när jag hade så kul sist. Och så tungt, och så kul.

Kvällen vid stugan är superbt fin, och när vi alla törnar in, mjukt vaggade av det ljuva ljudet av en skrikande dansk, tänker vi att inte mycket kan knäcka en sån här dag.

Svaneberget nästa morgon, och när vi kommer fram, visar det sig att Hr. Pessimismo och Murphy slagit följe med oss och presenterar ett mycket blött berg. 

Åtminstone vid första anblick, och en annan av de fyra Bohusklassikerna, Berg-Kirstis Polska, står geggig och dan och flinar mot oss. 

Jag tappar sugen fullständigt, trajar av och an och vill egentligen inte klättra alls. 

Men den där andra 6minusen ser ju kul ut, kanske vi kan ta den?

Helskottaamalia, här fick man jobba, tunt och förskräckligt och ganska små säkringar. 

Men det går, och efter att vännerna klättrat samma led får jag veta att jag just onsightat en 6:a, som alla tyckte var lurig. Se där ja!

Man ska inte läsa för mkt guideböcker, då kommer man upp lite lättare tror jag.

Jag får veta att Berg-Kirsti är tillräckligt torr, då jag haft vänligheten att låta andra prova först, 

och ger mig av. 

Det geggiga insteget visar sig vara fullt klätterbart, och där ovan väntar mig kanske den finaste jamklättring jag vart med om. Maken till linje har jag inte skådat.

 Friktionen bär mig uppåt, halvhandsjammen sitter som gjutna i betong 

och det känns som att jag flyger upp. 

Det är tungt och lätt på samma gång, ruskigt och underbart, 

en gåva från den store berg-spräckar-guden till oss obetydliga små kryp, 

som törs racka på och ge oss av upp mot skyn.

Berg-Kirstis Polska, 6-, ***

Foto: Petter Åsander

Berg-Kirstis Polska, 6-, ***

Foto: Petter Åsander

Berg-Kirstis vansinniga polska ringer i mitt huvud när vi sätter oss i bilen

och styr kosan hemåt för den här gången.

Klipporna bleknar till avlägsna drömmar i backspegeln, och vi susar återigen genom det där floret som är räkningar, tentor, väckarklockor och gräsklippning.

Klockan är 21.30 när Simons vita Volvo 850 gör en tvär vänstersväng runt kröken borta vid ålderdomshemmet.

Jag föreställer mig en tusen år gammal man däruppe bakom det svarta fönstret, 

som skrockar åt oss å tänker att

vi snart är hans grannar.

Snart, gamle man, snart.

Vi ska bara klättra färdigt först.

Börthdejjkracken

Det händer saker omärkligt med åren.
Helt tyst i bakgrunden är det krafter i rörelse, och man inser rätt vad det är när man tittar i backspegeln att man:
* börjat gilla syltlök. Hejdlöst.
* tycker Gammeldansk å mörk choklad är riktigt gott (dock helst var för sig)
* att sommarledighet å för mkt värme egentligen bara är ett jävla påhäng.

Den sista insikten kom jag till iår, och hösten har varit efterlängtad.
Svalka för hjärnan och kroppen, och sådärlite lagom mycket struktur på livet.

Lördagen som var, bjöd på en av årets kanske vackraste dagar, sådär underbart inbjudande som bara en höstdag kan vara:
Kvicksilvret visade 10 grader, och luften var hög och klar när jag klockan 07.30 torkade daggen från vindrutan, hämtade upp ett par goda vänner och drog till Jonsbo.

Anslutande vän Johan R lät från Eksjö meddela att han också låg i startgroparna, och när vi satte grillen österut, infann sig en känsla om annalkande stordåd i magtrakten.
Det skulle bli en bra dag.

Framme, topprep riggades, och vi turades om att känna på Kennys Krack.
Undertecknad har ju jobbat rätt hårt på den under sommaren, det går åt när graden ligger ett par snäpp över maxet.
Så anlände först Kenny himself, som upptäckt den fantastiska klippan, men själv ej ännu varit där, och kort därpå Johan R.

Jag rackade på för att göra ledpress, sist hade jag tagit ett långt fint fall på leden, men jag trodde nog att den här dagen skulle bli The Day då jag satte åtminstone biten upp till hyllan.
Det sket sig förstås kapitalt, men några meter till blev det allt, innan en onödigt, men bra placerad camalottvåa tog mig.

Vidare topprepning av Kracken, och sen hade Johan R mustrat upp mod och lust att göra sitt försök. Efter några urglidningar på den tidigare, var taggen enorm,
och det faktum att vår vän på måndagen skulle korsa förtisjustrecket, gjorde väl att han inte kunde tänka sig en bättre present än att ta leden.

Upupandaway he goes, och efter en tung och lite pumpig inledning, med betydligt stabilare slut, satt han så på toppen å pustade ut.

Som en lite hommage till en vän å mentor, satte jag ihop den här rullen.
Grattis på födelsedagen!

Jösses Amalia! (Shoot-out på Småländska Höglandet)

Fredagen den sextonde september var dagen då Småländska Höglandet sattes på kartan.
Herrn som tryckte ner nålen heter Petter Restorp, och skådeplatsen var Amaliagrottan.

Några veckor tidigare hade en öppen inbjudan gått ut om att komma å sända, och det visade sig snabbt att en spricka av den magnituden gjorde intryck långt utanför Sveriges gränser.
Några av landets starkaste klättrare hade gjort tappra försök under de här två veckorna, och en efter en hade de fått bege sig hemåt med camalot4:orna slokandes mellan benen.

Igår var hursomhelst dagen då Petter kom, i sällskap med Hanna Mellin, och som förväntat blev det ingen match. Eller, det blev det nog, men leden gick på andra försöket.

Slagsmålsklubben, Grad 8.
(Men jag anar att det är sån där mystisk mellangrad, ungefär som offwidthgraderna, där man egentligen inte kan relatera till nånting eftersom det är så mystisk klättring.)

Nu ska jag inte brodera ut mig i det där nå mer, det får de göra som var på plats, och bilder å berättelser lär dyka upp på en blogg nära dig inom kort.

Vad de båda klättrarna gjorde efter det? De gjorde det alla klättrare med självrespekt bör göra när de är här: besökte Kennys Crack.
Det gjorde vi också, jag å Martin, och vi anlände runt 5snåret på kvällen.

Vid klippan låg krutröken tung, och det stod klart att de inte haft alltför stora svårigheter: tickat, hoppat upp i sadeln och ridit västerut igen, efter en shoot-out på Småländska Höglandet, vars like inte skådats sedan Lifvens dagar.

Hur det gick för de båda aspiranterna?
Nja, det närmar sig. Vi fick iallafall lite övning i filmtekniker.
Kanske blir det en lite längre rulle framåt nästa år eller så.

Frukost vid Kennys Crack

Det finns mycket tyckåtänk angående stilen på en bestigning.
Man skiljer mkt noga på Onsight (som betyder att man inte har en endaste förhandsinfo om leden), Flash (som innebär att man har info om vilor, säkringar och dyl, eller sett någon klättra leden, och Redpoint, som helt enkelt är när man har övat in leden, antingen på topp eller på led, och fallit av).
Whatever. Klättring är klättring, och det ägnade vi oss åt idag, jag och mina fellow höglandsklättrare. Till den skaran räknar jag idag även de utsocknes trevliga människor som besökte oss över helgen. Ronny, Niklas, Petter, Joanna å Jonathan.

Skådeplatsen var Kennys Crack, Jonsbo, en led som jag håller på att jobba in.
Gradlimit, definitivt, men jag kommer en bit längre för varje gång.
Dagens framgångar fick mig t.o.m att tänka på ledpress i höst.

Petter hade ju förstabestigningen på leden, Ronny gjorde idag andrarepetition, Flash.
Båda herrarna är väl bekanta i grad 7, och gör leden utan större svårigheter.
Förstarepetitionen är dock den hittills mest imponerande.
För Niklas är det gradlimit, och han gjorde idag en storstilad Flash, av vilken det mesta hamnade i min kamera.

Håll till godo med filmen om en vanlig dag i en Höglandsklättrares liv.

Let's tejk a sväng till Bohus

Ur den rena avundsjukan såddes en dag i sköna maj, det frö som skulle växa och gro, och till slut blomma ut i fyra fantastiska dagar på Bohusläns storslagna klippor.
Ett gäng vänner hade just begivit sig iväg till legendariska Peak District för tio dagars gritklättring, och när smsen om den ena superleden efter den andra började plinga i min telefon, tänkte jag, nej, jag måste också åka på klätterresa.

Allteftersom tiden gick, anslöt den ena efter den andra till idén, och till slut blev vi, förutom nästan hela Grit-klick, ett rejält gäng som packade matlådorna, putsade racken, la upp planer och med drömmar om de stora lederna glimmandes i ögonen begav sig av mot Bärfendal, och klubbstugan.
De kommo från öst å väst, och några anslöt tom ända från Arvika.
Stordåd av sällan skådat slag ägde rum under dessa dagar,
klassiker efter klassiker betades av i en rasande takt, och fina bestigningar av såväl Torsketaket på Välseröd och Dangan Runner på Galgeberget satte den här HK-träffen på kartan som en av de trevligaste och storslagna genom tiderna.

Det är såna här stunder som gör att klättringen blir mer än bara nästa move, nästa grad-push, nästa onsight.
När klättringen innefattar hela resan.
Från det första Replagskamrat Sökes-inlägget på forumet, via soffklättring av föraren, nedräkningen i fotokalenderform och delandet av förhoppningar ända fram till avresa.
Samtalen i bilen på väg upp till Bärfendal.
Den hastiga uppackningen av sakerna vid stugan och den påföljande resan till första Klippan.
Att efter en hård och rolig dag återvända, möta goda vänner och dela öl och skratt under plasttaket.
Att plötsligt varsebli en gigantisk albinosnigel som tagit plats i gemenskapen, lockad av ljus och god mat.
Att planera inför morgondagen, för att till sist törna in under tältduken med såriga, granit-törstande händer.
Att mot bättre vetande ge sig av på stora äventyr med osäker utgång,
ivrigt påhejad av de finaste vännerna man kan ha.
Att laga mat sen, nedanför, och med matta ögon se drömmande upp på linjen man just klättrat.

Den här helgen innebar stora steg för oss alla,
för några var det tunga grader och stora klassiker, för andra blev det första klättringen någonsin.
Oavsett gränser så sprängde vi dem alla med hästlängder.
Ett sådan här stor samling sköna människor kan ju inte göra annat än att inspirera till stora ting.

Let's fake a sväng to Bohus! from Mr. Rocknuts on Vimeo.

Den lille havfruen

Ute till sjöss, en strålande Augustimorgon.

Jag hade kollat på det där blocket förra gången vi var här,
och hela kvällen igår.
Gått å klämt på de fina formationerna på toppen,
gjort några lätta ståstarter i pissetofflorna.
Friktionen är enorm,
slopersarna vackert skulpterade
och östsidan på blocket brutalt överhängande.

Den ligger dock för nära vattnet för att kunna padda upp ordentligt,
varför en ny disciplin får instiftas för att klättra den: SWB.
Shallow Water Bouldering.

Solen värmer upp min kaffetörstande kropp,
sjöröken skingras och jag släpar ut en dyna ur ruffen.
Plockar fram bummelkassen och börjar kolla på allvar.
Stålborsten har inte mycket kvar att ge efter den senaste tidens myckna bumlande inne i Tranås,
och de sista stråna går åt ganska snabbt här. Lavarna är soltorkade och fossiliserade,
vassa kanter som skär in i fingrarna vid varje grepp.

Efter en stund har jag rensat ett fint men svintungt problem på sydvästsidan,
sittande laybackstart på crimpers, hålla kvar anspänningen och flytta upp handen till ett taskigt, bakvänt grepp...gång på gång flyger jag av, skinnet på fingrarna börjar nötas ut...

dags att skifta fokus. Går runt hörnet...men här då!
En lätt led, äntligen. Tji!

Får slita som ett djur även här. Det är bara två flytt egentligen, men
fötterna vill helt enkelt inte sitta kvar på klippan. Jag har funnit den enda kvadratcentimetern på blocket utan friktion, och just där måste jag ha högerfoten för att orka resa mig.
Till slut går det, och Havfruen I är satt.

Hade tänkt ge mig här, eftersom jag visste att den kanske finaste linjen,
på den överhängande delen, är på tok för svår. Har känt på den några gånger,
men det är bara för tungt. Då ser jag plötsligt en lösning!
Börja runt hörnet, en ganska tung resning på fina grepp,
ta toppkanten och traversera in.
Yes.
Det funkar efter några försök,
men mantligen upp från överhänget är i jävligaste laget.
Havfruen II.

Under tiden har min dotter Neha FA:at den lite lättare Havfruen  III, och frågar:
"Pappa, varför gick du inte här? Det var mycket lättare!"

En befogad fråga.

Ingen klättring - mycket klättring

Jag sa till mig själv imorse att det hade blivit för lite klättring på sistone.
Så stannade jag upp ett slag och tänkte efter - har det det?

Fyra dagar inomhus + två uteboulderpass förra veckan,
en rejäl kväll på Korpberget i tisdags med episka inslag
samt ett besök på en jätteklippa utanför Eksjö igår.

Nåja, det är väl ändå rätt lite..ehrm, så jag tog den lånade paddan och drog iväg för ett tredje besök vid Tranås Boulders.
7 nya problem idag, i och för sig i den lättare änden av skalan, men ändå riktigt roligt.
Det här håller på att bli ett riktigt bra boulderområde.
Kanske inte av nationellt, eller ens regionellt intresse, men väl av lokalt sådant.
Där finns hårt, läskigt, lätt, kort, högt, you nejm it.
Och friktionen är som sänd från himlen, t.o.m en varmklabbig dag som innevarande.

Film om det här:




Och när jag ändå är igång att pumpa ut filmer, kommer en lång drapa om tisdagkvällen äventyr på Korpberget, där jag äntligen tog mod till mig att klättra Göran Kropps perversa köttklättringsled, Rotrock. Offwidth-grader och vanliga grader befinner sig i parallella universum, kan jag meddela, för den som fortfarande har att upptäcka detta ljuvliga elände till klätterstil.

Svettskräck å Kritrök

Efter den senaste tidens myckna bouldrande, inom- och utomhus, samt allt topprepande på Kennys Crack, sög det rejält i tradtarmen.
Denna intestiala plåga sammanföll dagen till ära med en lysande väderprognos,
och överst på min önskelista till Tradtomten fanns Korpberget, Rimforsa.

Det var inga som helst problem att rallya upp replagskamrater:
Desirée sa ja på stört, Maria gav förnuftigt nog upp tankarna på styrketräning och Simme kom susande från Lkpghållet i den vita Volvon, som sladdade in på grusvägen i samma ögonblick som vår, av förväntan sprängfyllda Saab.

Desirée hade inte besökt klippan tidigare, och jag hade gjort mitt yppersta under resans knappa timme för att höja förväntningarna. Jag tror de infriades med råge.

Maria hade å sin sida haft ett ganska tufft förstamöte med Korpberget i höstas.
Klippjäveln hade behandlat henne rent oförskämt den gången, och hon var tillbaka med glöd i blicken för att utkräva hämnd.
Och kanske ha lite trevligt på kuppen.
För egen del gällde det att plocka på tradtimmar i loggen inför Bohus.

Vi anlände rätt sent, klockan var väl pass 17 när Desirée rackade på för att klättra den trevliga Nöjesmassakern.. Den beredde henne stor glädje, och är en mycket fin led som bjuder på mycket klättring.
Helt trivial är den inte heller, för att vara en fyra.

Hon klarade såklart skivan galant,
och under tiden hade Simme klättrat den småpsykiga ZickZack, för första gången på led. Han var stabil hela vägen, även om sticket inte var det bästa idag p.g.a den lite småfuktiga högsommarvärmen.
Det dröjde inte länge innan svetten rann i ymniga floder, och jag motvilligt lät t-shirten falla och blottade mitt blekblå gubbfett. Redan efter att ha följt Simme tappade jag vätskebalansen och föll i torka.

Efter avfirning tänkte jag klättra Kimstadlogik, mest för att jobba in graden 6 lite mer i kroppen, och dels för att den är så jäkla fin. Men jag flöt uppför den istället för att klättra. Dels p.g.a min stadigt sipprande svett, dels för att den i sig själv var fakking dyngsur en bra bit ner från droppe-taket. På med anspänning i nävarna i en lerig layback högt upp, och jag lyckades precis sätta flytten ut till den andra sprickan. Geggamojjaleder är inte min grej. Man blir lätt rädd, lix.

Simme följde fint, och sedan hade det blivit dags att beskåda Maria, onsight på Lördagsgodis.



När jag rackade på för att repetera Läderlappen, hörde vi Marias "LÄGG AV!" från toppen av Lördagsgodis. Galant och rolig klättring, som hon fixade problemfritt.

Läderlappen sen, funkade fint den här gången med, nu hade jag rätt beta, och upplevde den inte som särskilt svår. Den är ju kort, så gör man bara alla fem moven rätt, så funkar det.
Simme toppade den, no problemos, den leder han smidigt nästa gång.

Men atjoatjoprosit, undertecknad hade åkt på den gamla Hybrisbasilusken igen!
Tänkte att "Blixt Gordon ser ju trevlig ut". Åså ska det ju vara en 6:a med den alternativa leddragningen.

Fuck. Hade med möda och nerver kravlat mig upp på skivblocket när skräcken slog till. Gick ut å kollade in sprickan: Aptunn. Säkringarna jag lagt var väl inte så jättesolida, och det var LÅNGT ner till backen. Shitpomfrit and shaky knees. Fick nedklättra och ta med mig säkringarna. Inte helt lätt därifrån, och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Det kommer ta ett tag innan jag vågar mig upp där igen.

Efter det lilla missödet var jag revanschsugen, har tre gånger nu tagit med mig min 5:a-kam, så nu fick det fasen bli Rotrock.

Den satt, men på nåder, och efter ett sjuherrans slagsmål däruppe i fetesprickan. Offwidthklättring är något helt nytt för mig, jag lixom uppfann mig själv allteftersom jag gick på. Roten är ju minst sagt en frälsning när man väl får tag i den, och två tre hasningar till så var man uppe.

Ett spännande moment var när vänsterknät plötsligt inte ville följa med resten av kroppen uppåt, och bilder från den där filmen från Squamish, där killen skiter ner sig, loopade på näthinnan.
Jag lirkade loss benet, som tur var utan exkrementella inslag.

Därefter följde Desirée, och hon har nog inte slitigt så hårt nån gång i sitt liv. Men upp kom hon, och utan häng. Riktigt starkt jobbat!

En mycket intensiv och givande afton var till ända, och det var ett trött gäng som letade sig tillbaka genom den mörka skogen, och ner mot bilarna. Det känns att Augusti lurar runt hörnet.

Alltså, det här var ju kul

Bouldering, alltså.

Var ute på en ny sväng igår,
och fastnar mer och mer för den här udda avarten till disciplin inom klättringen.
Ömsom hårt, ömsom tunt, ömsom lågt å safe, ömsom högt och shaky.

Sen att det finns säkert ett femtital kvalitetsboulders inom en 100metersradie från huset gör ju bara saken bättre.

En vidjo från gårdagen:

Proximity Bouldering

Förbättringsdoktorn förskriver bouldering.
Lydig patient som jag är, tog jag paddan på ryggen för å kolla in de där klipporna bakom husknuten,
som jag egentligen inte tänkte så mycket om.

Men si, jag fick ett rejält hårdpass,
som även resulterade i en liten film.

Proximity Bouldering from Mr. Rocknuts on Vimeo.

Kennys Crack befriad

Häromdagen var alltså Petter Åsander på besök från Göteborg,
och passade på att befria den kontroversiellt toppankarbultade finsprickan i Jonsbo.
På andra försöket gick han hela vägen till toppen.

Det glädjer mig stort att han valde mitt namn på leden: Kennys Crack, grad 7

(kommer man inte längre än till kruxet själv, på topprep, får man väl försöka roffa åt sig äran för nåt, right?)

En fin film av bestigningen här:


Kennys Crack from Petter Åsander on Vimeo.

Mer bilder och Petters egna ord finns på

http://fingerjam.blogspot.com/2011/07/smalands-parla.html

Det stora i det lilla

Ett litet boulderproblem
på en liten vägg
i en liten stad
i en litet land
blev en stor seger.

Det stora i Det lilla from Mr. Rocknuts on Vimeo.

Kennys Crack reclaimed

Petter Åsander har idag gått Småländska Höglandets (nåja, det är ju faktiskt Södra Östergötland) finaste linje ända till toppen,
på egna säkringar.

Den är tidigare ledd upp till ett bultat ankare, och fick då namnet Skamvrån.
Idag är den omdöpt till "Kennys Crack", grad 7.

Film på bestigningen kommer,
men det här är sprickan vi talar om:

Att spränga gränser

Att spränga sina gränser, kräver samma tribut av oss alla, 

oavsett vilka dessa gränser är:

Vi måste ge oss hän,

i kött, blod och tanke.

En suktar efter den där 9-minusen, säkrad av dubiösa skyhooks.

En annan kämpar med runoutskräcken.

En tredje sliter för att våga lita på sina kilplaceringar, fötter, balans, 

medan en fjärde hyser en irrationell misstro till bomberfriends.

Alla har vi dem, gränserna.

Men vid de där unika tillfällena, då vi väl bryter barriärerna och kliver utanför komfortzonen,

så inträffar någonting stort.

Vi omsluts av en alltigenom överväldigande känsla av att ha övervunnit det största hindret:

Oss själva.

Känslan är lika svårbeskrivbar, som den är flyktig,

och likt den skumögde crackjunkien på San Franciscos bangårdar,

jagar vi genom vertikaliteten på jakt efter nästa kick, nästa rush av självförverkligande.

Här är en berättelse om ett sådant tillfälle

Övervinsten - En liten film om psyke from Mr. Rocknuts on Vimeo.

Det är HETT på Kennys Crack på förmiddagen! 

Borde vi har lärt oss. Men icke, upp tidigt skulle vi, och det var bara mitt och mitt minnes fel. Solen bränner rejält mot klippväggen, och efter något försök som jag flöt av, bestämde jag mig för att kolla in den där nyturen som jag tiggde mig till av Simon T. 
En fin men kort uppvärmningsled om cirka 8 meter med roliga kattlika moves fick namnet Katzenjammer, och ligger till höger om den fina Tveeggad. 

Som jag gjorde onsightförsök på, graden ska vara 5+, och brukar inte floppa i den graden, men gick bort mig fullständigt idag. Följde en god kant lite för långt upp, och när jag sen skulle tillbaka till sprickan var det svängdörr och kablask rakt ner i en dålig utkammad 0,75a. Som höll.. 

Kul med förstemansfall, har ju fått väldigt lite lett på sistone, så det var nyttigt för huvet. Sen var det bara att klättra resten som det skulle göras, och toppa ut. Får göra den i bättre stil nästa gång. 
Den bjuder samma superba klippkvalitet som resten av Jonsbo, 
och en riktigt fin led. 

Patrick som hade anslutit från Eksjö, och Mia hade slitit på Skamvrån, och för att vara den andra gången utomhus klarade han sig bra. Det märks att han har känsla för klättringen, och roligt att han kommer utomhus, som ju är där man ska vara. 

Alla tre första-crackarna, Mia, Desiree och Patrick slet hårt och lyckades hitta bra beta som kommer funka för dem nästa gång. 
Ibland behöver man sova på saken för att det ska gå. 

Skamvråns insteg håller ju iallafall 6+/7-, och jag gick runt och citerade Dave MacLeod som hävdar att man ska släppa sin prestationsångest och se all klättring som nyttig träning. För det är vad den leden handlar om för oss som ligger å slaskar därnere i låg-graderna. 

Martin Nilsson hade uppenbarligen tänkt/sovit till sig en lösning på insteget, och susade lätt upp på första försöket, efter att ha fallit av konstant förra gången. 

Synd att undertecknad inte hade lyckats med samma bedrift angående cruxet, Det sitter inte. Än. 

Vars ä "gilla"-knappen?

Klättringen får ju inte försakas hur länge som helst, tänkte jag, och försökte peppa mig själv att faktiskt stiga upp när klockan skrällde igång vid 06.00.
Tunga steg nerför trappan, en snabb kopp kaffe och en pulvershake och iväg.
Iväg till Kennys Crack, som jag egentligen inte hade tänkt, men då en god vän ändå skulle dit å bumla, så tänkte jag att det får väl gå. Bara ett par frest på sprickan, så är jag nöjd.

Anlände, satte topp, höll på att bryta benen på den hala vitmossan på vägen till toppen, byggde nya jamhandskar i väntan på J, och när han väl kom: Iväg.

Insteget sitter som en smäck nu, efter ett antal försök, och jag tror inte jag behöver frukta det vid ledpresset som kommer. Det är tungt, men sekvenserna sitter, och med en padda under blire kanon.

Upp till kruxet, sträckning, fingerlock och...blött. TA!

Seglade besviken ner mot J, som kommit kittad för ett ledfrest, men som bestämde topprep istället.
Drog samma slutsats som mig, och hoppade ner.

Efter lite rekning på klippan (det finns en hel del fina leder där, en gjord och fler på väg), testade jag igen. Ny beta nu, och oväntad framgång: Tar fingerlocket, men istället för att vilt flaxa med benen, hittar jag fotsteg som ger moment, får in ett högt jam, två jam, tre jam....vips är kruxet avklarat, och jag ska just sätta foten på listen när SCHWOPP, den glider av, blött....nästa gång har jag den.

                                                        Da monstah from below


Vet inte när jag blev så glad över att misslyckas på en led senast.

Klockan var nio nu, susar hem, ner till silon, möter Martin, kör 1,5 timmas teknikövningar, sen vidare till dagens stora händelse: Har blivit med båt, och åkte ner till Jönköping för att hämta den.

Fjord 21, 1966, b20motor...nu är nog enda gången jag saknat den där jäkla "gilla"knappen.

Hemfärd och sjösättning gick som smort, lastade in sambo å barn och ut på böljan blå.

Det blir mkt DWS i sommar.

                                                            Da Beauty from above

Vadsomhelstgemigvadsomhelst

Vädret har det senaste dygnet visat var skåpet ska stå,
och den gamla goa svenska sommaren är i full gång.

Är det inte för varmt och kladdigt, så är det blött och geggigt, och frustrationen över utebliven klättring växer stadigt i takt med millimeternivån i den nyinhandlade vattenmätaren därute på gården.
För varje streck, ett steg närmre vansinnet.

Jag måste helt enkelt klättra, minimidosen för mig, har jag förstått, ligger på två pass i veckan, för att de abstinensskadade lemmarna inte ska börja skaka alltför våldsamt.

Försöker dämpa med böcker, MacLeod, John Long, Herzog.
Försöker med klätterfilmer, re-run numero 5. Kan alla flytten, i alla filmer, by heart vid det här laget.

Men de är alla inget annat än Metadon, Subutex, Sockerpiller, Illusioner...

A trick of the mind. Är man på klippan så är man. Är man det inte så längtar man dit.

Sjukligt nog skulle jag ge vad som helst för att vara där Jack Geldard är i det här klippet:



Vad som helst är bättre än regnet.
Vad som helst.

Fortsätter det så här, får man väl gå inomhus igen.

Att samla flygtimmar

MacLeod hävdar ju att klättring inte bara behöver handla om prestation.
Att alla move man gör även är träning.
Och att det går bra att misslyckas.
Att det rent av är nyttigt.

Så det bar idag av till Kennys Crack (som sedermera fått namnet Skamvrån, som bara med ytterst ansträngd fantasi kan bli lika snuskigt som arbetsnamnet) för lite, jepp, topprepande.

Graden är satt till 7+.
Min limit är 6+. Men fasen, det ska nog gå.
Satte inte cruxet idag heller, men var tusan så nära.
Kom väl några meter längre än sist, och hade gjort hela laybacken, men just som jag skulle etablera fötterna på väggen tog pulvret slut. Här är det precision som gäller,
men en halvåtta-tjunie försök till så!

Efter det är det tokfin 6:a klättring till toppen, som ser löjligt njutbar ut.

Idag skickade laybacken ner mig med ett hånflin, varpå jag fick se ytterligare en klättrare i raden bara susa uppför den, sticka jammen perfekt, fötterna rätt, bra kroppskontroll....fuck it. I'll be there.

(Bitter? Icke! Kampvillig!)

Goda vänner drällde det alltså av på klippan, varav ovan nämda herre, hybrisfylld och stark, gav sig på ett inspirerande Flashförsök, som efter säkringsfippel tyvärr slutade med topprep.

Andra nyheter från Cracken:
En ny led på klippan är färdigsopad, som kommer hamna i 6:ablecket nånstans,
samt en ny styv bummelled på blocket nedanför sprickan, c:a 5c.

Det blev en trevlig dag på Småland Finaste Spricka (som efter lite eftertanke visade sig ligga i Östergötland. Men What the Heck, den knäpper nog det mesta i Östergötland på fingrarna också).

Kroppen är mäkta sliten, och jag konstaterar att fyra frest på den här leden, är likställt med en hel dags vanlig klättring för min del.

En liten film om hur undertecknad samlar flygtimmar kommer här:

Direktresultat

Sedan en tid tillbaka har jag läst och begrundat Dave MAcleods "9 out of 10 climbers make the same mistake".
Mycket läsvärt där.
Tekniktips och inställningstips varvade i en salig blandning, som jag ikväll fick tillfälle att tänka på, när jag bröt klätterpausen med lite inomhusklättring.

Jepp. Inomhus. MItt i sommarn? Jo, men är det regnigt så är det.

En grundlig uppvärmning medelst lite bouldertravers + några leder i 6:a registret, bekanta sådana. En på lead, resten på topp.
En ordentlig stretching sen, allt enligt regelboken, och upp på det som var mitt stora inomhusprojekt för ett drygt halvår sen: En led, byggd av en gammal ihjälkapad bokhylla, 15 meter, alla grep cirka 2 cm tjocka.
Mycket balans, några hårda pinchar, mycket väggsmyg.
Nånstans i grad låga 7.Satt som en smäck ikväll, och jag kunde fokusera på rörelserna, momentet, ledläsningen...

Jag kan varmt rekommendera MacLeods bok: Man känner rätt ofta att: Jamen det där vet jag ju redan.
Men hur ofta tänker man aktivt på teknik, förberedelser och det andra när man klättrar?
Bra att se det på pränt, och att bära med sig det till klättringen.

Allt är inte prestation.
Låt en del av tiden innefatta träning också.

Flash & Bellyfloppin'

Ändrade planer kan också leda till trevligheter.

Min plan var att besöka Kennys Crack för lite hårt topprepande,
men min tilltänka partner sussade gott vid sagd avresetid.
Tur att Johan å Johan (H & R) just då packade in det sista i bilen för en tripp till Skallaberg. Plan B gav sig självt, så att säga.

De muntra herrarna föreslog av nån bisarr anledning att en bra uppvärmning vore de där sportlederna under fikahyllan, de är ju bara i 6c-registret..

Vi slet en stund där,
på Estranged, 6c, och Björnbusarna, 6b+ (vafan ska vi alltid upp på den skitleden för? Men kul var det). Jag satte för första gången kruxet, men halkade av på uttoppningen, Johan R ledde den sen,
och även Johan H, som synes HÄR:



Därefter hade klockan slagit FA-dags, och Johan R's fina projekt Abra Makabra stod i fokus.
För att nå den, får man antingen fira av till Baron Bosses Botgöring's ankare, alternativt klättra den.

Johan valde det senare, vilket jag tackar för, då även den leden fastnade på filmen som kommer HÄR:



Därefter började det bli dags för mig att susa hem,
men jag tänkte "susa" uppför Asterix och Obelix i Alperna, 6-, först,
har ju psykat upp mig för den bra länge nu.
Peppen för dagen var som tur var optimal, tack Johanarna, för att efter att ha försökt skaka av mig geggan från det blöta instegsgreppet, var jag när att susa av både en å två gånger.
Men si det gick trots allt, och blev en fin flash.

Det hela lär ha fastnat på film, och kommer väl upp till ytan till slut, som all annan skit.

...EDIT:

Och här kom rullen, smakfullt namngiven En liten film om Rädsla. I bästa Killing-anda:

Crackjunkie

Jag dömde ut mig själv när jag kände på insteget.

Den numera famösa Kenny's Crack (som troligtvis inte kommer att heta så i gjort skick), fick modet att sjunka som en sten i bröstet: Aldrig att jag kommer upp där..

Det goda sällskapet protesterade ljudligt: Klart du ska prova!

Jaja, Klart jag ska prova.

Trolig grad 7+-8-. Helt upp i gränden och min kopp thé och allt sånt..

Flög av rätt omgående, fick dogga upp en bit, sen var det slut.

Lite bouldering på det, och fick sen bevittna den gode Xrilles lysande "topprepsonsajt".
Modet steg, klart jag provar igen!

Fick rätt mkt topprepshjälp andra gången, men kom väl ungefär halvvägs nu.
En hård fingerlock i överhängande spricka, och sen gäller det att bestämma sig: Layback eller jam?
Jag hann aldrig göra valet..

Jammen sagolika, positionerna spektakulära, och jag kan bara ana hur man känner sig på lead på den här besten.

Innan knotten fullständigt käkade upp oss, sturskade jag till mig ett tredje försök, och kom ungefär lika långt, denna gång utan rephjälp.
Vilket ändå visar att "det" finns där nånstans runt hörnet.

En spricka jag definitivt kommer tillbaka till, faktum är att det är det finaste jag klättrat.

Trots topprep.
Trots att jag bara kom halvvägs.
Trots förnedring.
Trots jamsåren: Ändå en slags vinst.

Samtidigt i Småland...

..upptäcks vad som kan vara en av de finaste sprickturerna på rätt många mils omkrets:

Bland böcker och drömmar, och A Hard rain's gonna fall

När det är tunnsått med klättertillfällen, får man ta till subutex. Åskåregnhelgen har ägnats mellan pärmarna på den nyanlända Bohusföraren: skrivit ticklist inför nästa tripp, torrklättrat kruxet på Mallorol, kollat Crackoholic. Igen. Och lyssnat på den fantastiska Dylanliven. Igen. De hade tydligen så mkt vatten på scen att alla fruktade omedelbar död per elektrokution. Detta ska förklara den vansinniga energi, med vilken Gud snäser "..And reflect it from the mountains, so all souls can seee it!"

I början av veckan borde nästa litterära lycka dimpa ner i brevlådan; hoppade in på adlibris och la ner Climbing Anchors av John Long och 9 out of 10 climbers make the same mistake, av Dave macleod. Båda enligt utsago och recensioner läsvärda böcker.

Men! Lo and behold! Åskvädren och regnen drog bort till sist!
I eftermiddag blir det Skallaberg, för lite vertikal verklighet.

Dirty deeds done, Dirt cheap

Nja, inte dirt Cheap precis.

Men det gick.

Det har varit en sjukt hektiskt period, därav avsaknaden av stora och minnesvärda klätterupplevelser, och påföljande blogginlägg.


Jag har ju hållt på att läsa upp betyg för å få behörighet till Biologprogrammet till hösten, en i livet sent påkommen idé. Idag var det sista provet, Nationellt i Matte D, ett betyg jag behövde för att få behörighet till Linköping. Det satt.

Får lov å fira med guds gåva till strupen,
en alldeles utmärkt Barley Wine från Nynäshamns ångbryggeri, Bötet.
Den bästa jag smakat.

                                                  Bötet Barley Wine. En trestjärnig 6- på flaska.

Ja, si sportklättrare

En liten händelse som utspelade sig på Skallaberg i går

Post-send-depression

Martin och jag tittade på varandra,
han där nere.
Jag däruppe.
Lätt chockade.

Och den omedelbara och påtagliga tomheten gjorde sig snabbt gällande.
Frågan infinner sig på ett brutalt posttraumatiskt vis: what next?

Leden: Läderlappen, 6
Plats: Korpberget, Rimforsa
Storyn: Ett riktigt projekt har det vart, med allt vad gradpushning och gränspushning innebär. Fallit av rätt många gånger, och sist kändes det riktigt hopplöst.

Idag hade vi vart på räddningkurs 2 hela dan, stått och hängt i olika positioner på ett stekhett sva i Östergötland och blivit räddade och fått njursvikt av selen. Solen voro oss icke nådig, jordgetingarna likaså.
Dagen fick även ett mycket brutalt och blodigt avslut då vår käre instruktör fick en rejäl dansk skalle av sin uppstissade jämthund, varpå ögonbrynet sprack och färgade vägen röd.
Intense!

Nog för att Korpberget låg en smula offside från vår lokation, men vi var färdiga tidigt. Så vi tänkte whaddeheck, vi susar förbi, så får vi se.

Rätt matt och mör när vi kom fram, en timme och tretusen skarpa kurvor senare.
Jag hade ingen som helst känsla för om jag skulle klara det eller inte, men det lutade väl åt inte, när jag lite lojt hoppade upp till hyllan.

Inget hyll-psyk den här gången, hade jag bestämt mig för, för lång tid på fotbollsplans-stora hyllor är väl bland det mest fördärvliga för ett klätterpsyke.
Alzo: I med de initiala säkringarna och iväg.

Sen vet jag inget mer än allt bara flöt, och när jag lägger handen på den slopiga hyllan under toppen och matchar med vänsterhanden förstår jag att: fan, det gick. Ett tåjam senare, och leden är tickad.

Å sen: Tomheten inombords.

Tur att projekten inte lär sina med tiden..

Jag borde verkligen gå och lägga mig

Jag borde verkligen gå och lägga mig.

Ägnat de tre sista dagarna åt läsning och allehanda medusin för att brotta ner den ilskna bakterien som bor i mig, jag tror jag lyckats.
Ska hämta Martin 06 imorrn för avfärd mot en liten klippa öster om Linköping, Målstena.
Räddningskurs två, blir väl inte så mycket klättrat, men man får ju vara vid en bergvägg iallafall.
Kanske kan det dämpa abstinensen något.

Jag borde verkligen gå och lägga mig, men jag har svårt att få bilden av Patti Smith ur huvet, hur hon gick balansgång på Arthur Rimbauds grav, hur hon spelade klarinett på stranden och berättade om hur hon pissade i en flaska i ett plan på väg över någon afrikansk öken, hur hon från scen öste ut sitt hat över George W Bush, i sin kärlek för sitt land.

Jag borde verkligen gå och lägga mig.

En vanlig vertikal dag

Låter det trist?

Det var det inte.
Har haft en kalasbra kväll på hemmaklippan Skallaberg,
testat favvoleden Glesbygdsstege, 6-, med förkylningsont i halsen och för första gången upplevt att armarna faktiskt domnade bort av pumpen. Mycket intressant.
Sett Desirée göra fint ifrån sig på en psykig väggtur, och visat klippan för en herr Kalle som var där för första gången.

Sol, skönt, försommar.

Men det är inte bara därför jag skriver,
utan för att dela med mig av den här herrns visdomar,
om vilka jag förr blivit tipsad, glömt bort, för att nu blivit påmind om igen.
Läsvärd blogg, Mannen utan egenskaper:

http://mannenutanegenskaper.blogspot.com/2011/05/oense-om-misslyckandet.html

Ett ärligt försök

En klätterhelg av dignitet är tillända.

Som började på fredagmorgonen med inte så mkt klättring egentligen, utan Kamraträddningskurs del Ett, på Korpberget, Rimforsa.
Vi fick lära oss en hel del nyttigheter, såsom att ta sig ur systemet samt allehanda hissystem och räddning av andreman. Del två kör vi om två veckor. Hade vart lite skraj för att få veta allt läskigt som kan hända vid klippklättring och därmed bli lite off, men det visade sig vara riktigt riktigt nyttigt. Även om man hoppas att aldrig behöva använda några av de kunskaperna i skarpt läge.

Jo. Lite klättring hann vi med på morgonen: Jag fick lov att göra ZickZack igen, som jag så retligt hade sluntit av gången innan. Tick nu, och god feeling i magen. (Snabbspolar förbi kursen, återkommer om tankar kring den)

Martin kommer upp på ZickZack

Kväll sen, och från Tranås/Boxholm hade Simme, Kalle å Markus anlänt för lite kvällsklättring, övernattning, och vidare heldagsklättring.

Förra hösten hade jag helt oförhappandes lyckats klämma en fin 6:a på berget, och jag började undra om det rörde sig om tur, varför jag var tvungen att testa den igen: Felande länken, en teknisk och balansig sak, med ett känsligt och tungt krux.
Först en liten tunn listpromenad 10 meter, sedan klipper man en pitong (jo, det finns andra säkringar innan den), och helt sonika byter spricka i en reachig och skum rörelse. Fot på knopp, stäm med andra fossingen och sträääääääck....yes! När vänster hand nuddar spricka nr 2, börjar man ana att det gick vägen. Sedan väntar Guds Gåva Till Jamfamtomer: En helt perfekt hand- och fotjamsspricka a c:a 10 meter. Belöning för slitet.

Jag gör kruxet på Felande Länken. Bild från i höstas.

Jepp! Den satt igen!
Rockenroll, då kanske man inte är så kass ändå..

Efter en god natts sömn

Som sagt, en god natts sömn på klippans topp, och efter en rysk inledning med den efter Majakovskijs dikt namngivna Ett Moln I Byxor, var det dags för dagens riktiga EPIC, med stora bokstäver.

Martin skulle göra Caramba, 6-. Onsight.

Ni vet, den där leden som jag gjorde häromsistens, och som fortfarande drar upp mina mungipor högt vid blotta tanken. 32 meter dunderklättring, 2 stjärnor. (tror jag skrev 3 förut, men i MIN förare har den trehundra.)

Den här graden har alltå varit limit för Martin innan, och att dessutom göra den onsight höjer ju pressen ytterligare. Men döm om bådas vår förvåning när han gled genom kruxet utan vidare (dock inte utan kamp) och seglade iväg upp mot toppen.

30 minuter senare:

-Johan, Lägg av!

Jag var tvungen att applådera.

Från toppen: YEEES!

Det var en viktig seger, både för psyket och hjärtat, viktigt att känna att man fanimig kan mycket mer än man tror, och sen veta att världen är full med såna här grejor att njuta av, skrämmas av, lockas av.

Efter den segern, fick jag sedan REJÄLT med storstryk på 6:an Läderlappen, som jag föll av i en video härförleden. (Tyngd och längd ungefär som Mirceas led i Utby, så att ni vet vad det handlar om)

Här kommer titeln på dagens långa inlägg in: 

Ett ärligt försök.

Jag gav den tre, riktigt ärliga försök.

D.v.s jag körde tills jag FÖLL av. Varje gång. Inte en enda gång släppte jag frivilligt.

Alla flytten satt sen, på sista försöket, utom det sista, kraften var borta.

Men har man gjort ett ärligt försök, så är det ändå nån slags seger.

Nästa gång har jag den. Eller nästnästa.

Lätt klättring, Stora Juggar!

Jag kan höra dem alldeles utmärkt.
De där rösterna som vill mig väl, och som önskar att fingrarna ska bli bra nån gång.
Har haft ett rätt smärtsamt år, pulley-wise, p.g.a för intensiv fingerträning inomhus.
Högerhandens pek- å långfinger, a2 å a4 på båda har varit ömma, och jag min idiot, har gått emot gängse praxis, och tejpat och kört på.
Climb In var första klättringen på nästan ett år som gjordes otejpad, vilket funkade bra ända tills den där crimpen på Mirceas Led. Aj. Igen. Tejp på. Satan.

Nu är mitt korttidsminne sålunda funtat, att en lärdom sällan stannar länge,
varpå jag ikväll beslöt göra ett press på mitt urban-projekt.

En liten klippa mitt i stan, men som bjuder på fantastiskt fin och relativt hård klättring, har börjat projekteras,
och första gången där var i söndags.
Då toppade vi alltså på den här fina 6:an, och ikväll var det dags för ledpress.
Trots sina ringa 9-tal meter bjuds man på mycket teknisk, fin och samtidigt hård klättring:

Upp i en dieder, jamma in tre av vänsterhandens fingrar, gå ut i layback och hitta balans.
Upp med högerhanden till en liten crimp, jobba upp fötterna på friktion och smear.
Flytta högerhanden in i diedern, ut i gaston och hitta balans. Försiktig sträckning med vänsterhanden upp i det efterlängtade fingerjammet. Lillfingret ner, tummen ut.
Det här är inte nåt jäkla Utbyjam med "mjuka" stora knoppar att "vila" på.
Det här jammet är vasst och glashalt. Men ändå nåt av det bästa man får.

Ut sen med högerhanden, hitta nya crimplister, jobba upp fötterna, och så är cruxet avklarat.
Kvar återstår en layback med vänstern på ytterligare crimplist, luta ut kroppen åt höger, hitta mikrosteg för fötterna och så kommer juggen.

Mina stackars pulleys hatar mig nu, värker och står i, men sorry,  jag kunde inte låta bli.

Tror att leden kvalar in på nånstans i den hårdare ändan av grad 6.
Hårdare om man placerar grejor själv, då det rör sig om rätt små säkringar.

Jag ledde den på förplacerat skrot.

Men är det sportklättring så är det.

                                                     Tanz Debil, grad 6

Lovedog

Det första inlägget som inte handlar om klättring. Nu kommer det barka åt fanders..

Var å kollade på Daniel Norgren igår,

man ba': jess, asså.

Här har ni en kille som kan hantera sina runouter:

Ful-Jaques!

På lördagseftermiddagen på Climb In, var Martin N och jag uppe vid nötterna och lekte lite.
Pulvret för långturer var obefintligt, men klättra vill man ju ändå.
Efter att ha betat av både den fina Laybacksprickan och den spännande och oväntat hårda Bill, värmde vi ner med Myran, 4-.
När Martin gjorde den sen, tänkte jag att man kanske kunde gå "linjen" till vänster om den, vilket skulle höja graden lite, samt bjuda på en del spänning. Vilket Myran inte gör.

Sagt och gjort, och vassego, här är Utbys kanske mest krystade nytur!

Climb-In

Ett Climb In är till ända.

Ett Climb In där berget visade vart skåpet skulle stå.

Ett Climb In som bjöd på mycket solsken, mycket pisk och mycket skratt.

Har sett min hybris smulas sönder till grus på leder jag borde klarat.

Har skrattat gott, revanscherad.

Har gjort en nytur i Utby, om än något krystad.

Det tog några dagar att komma in i blogg-mode, fingrarna och kroppen har inte velat vara med riktigt sen jag kom hem till småland igen. 

Det blir väl ingen längre redogörelse nu heller, men bland de absoluta höjdpunkterna måste ändå nämnas, ej i någon särskild ordning:

1. Att, efter många meningsbyten och följande av varandras bloggar äntligen träffa den trevliga herr Åsander med familj.

2. Att få revanschera mig på Snett åt höger.

3. Att få guida min ständige klätterkollega Martin upp på de vackra lederna Till och Luftiga Steget, som beredde mig själv så mycken glädje förra året. Han var lika lyrisk nu som jag var då.

4. När blogg- å klätterkollegan Martin J från Den Vertikala Dansen, efter att ha beskådat min tvekan  inför insteget på Babianen Direkt, gjorde en snabb och stabil solo upp till vår hylla för att peppa mig. Det glömmer jag aldrig. Tack, Martin.

Vidjodokumentation av den bestigningen och den påföljande kommer här:

Det glädjer mig f.ö oerhört att höra att Martin J äntligen fick sitt stora projekt avklarat, enligt många kanske en av Sveriges finaste linjer.

Lysande dokumenterat av Petter Åsander:

Projektet from Petter Åsander on Vimeo.

Och så var det lite bilder:

Johan R gör slutmovet på Start och Speed.

                                     

Xrille glömmer i sin iver över cruxet på Start och Speed att klippa ur säkringen.

Detta bekymrar honom inte nämnvärt, då han bara hoppar ner, fixar, och gör cruxet igen..

                                                       

                                                     Tunnsprickan. Här fick jag storstryk.

                                                       

                                                     Martin J på väg upp till oss på Babianhyllan

Andreas och Maja fixar stämningen

    

Martin N jammar sig uppför Laybacksprickan

Gott sällskap, trevliga möten, hårda jam och riktigt gott väder i fyra dagar.

Bättre än så här blir det inte.